no dömde till återbetalning, då deras arvodestalan inte blivit bifallen. I NJA 1895 s. 124 hade K, medlemav ett konsortiumsom tillkommit för att rädda tillgångar i ett bolags konkurs, erlagt betalning i enlighet med en av medlemmarna upprättad s.k. likvidationstablå. Då denna senare befunnits inte ha varit bindande och endast K fullgjort betalning i enlighet med den, återkrävde K beloppet. Detta utdömdes, då »K måste antagas hava till Hutbetalt ifrågavarande medel under förutsättning, att likvidationstablån vore för konsortiets samtliga medlemmar bindande» (ur RR:s av HD i denna del fastställda dom). Endast ett justitieråd ansåg återbetalningsskyldighet ej föreligga. Ett viktigt och vägledande mål om condictio indebiti blev NJA 1933 s. 25, där Alexanderson, som gjorde en grundlig utredning i en till referatet fogad PM, fick en enhällig HDatt anta en relativt nyanserad praxis sominte byggde på förutsättningsläran men väl på sådana hänsynstaganden som den objektiva förutsättningsläran ger utrymme för. Alexanderson ansåg svensk rättspraxis »stå ganska obunden att bedöma situationen efter vad sakens natur kräver». Man borde »söka få fram vissa ledande objektiva normer för bedömningen, utan att dessa normer därför behöva bliva alltför stela» (PMs. 31). Målet gällde olycksfallsförsäkringsbolaget Fylgias återkrav på grund av att belopp för samma trafikskada utbetalts av såväl Fylgia som riksförsäkringsanstalten till ryktaren O, varefter riksförsäkringsanstalten krävt ut av Fylgia vad anstalten betalt till O. Det hävdades i förevarande mål från 0:s sida att Fylgia aldrig behövt betala, då anstalten aldrig varit skyldig utbetala någon ersättning till O. HDanförde i sin dom, somär för tiden ovanligt upplysande, olika omständigheter som talade emot återbetalningsskyldighet för O. O hade »uppburit och jämväl förbrukat de av Fylgia före delgivning av stämningen i detta mål utbetalta ersättningsbeloppen i övertygelse att de i sin helhet rätteligen tillkomme honom». Ohade dessutom särskilt fog för sin uppfattning på grund av upplysningar han fått genom en tidigare av olycksfallet föranledd rättegång, varjämte framhölls att Fylgia haft vida större förutsättningar än O att rätt bedöma omfattningen av Fylgias förpliktelse och likväl inte framställt anspråk på avdrag vid sin utbetalning till O. Att Oi god tro uppburit och förbrukat beloppet samt haft vida sämre möjligheter än Fylgia att bedöma rättsläget var sammanfattningsvis de argument som medförde ogillande av återbetalningskravet. Mot en alltför långt gående återkravsrätt ställdes i Alexandersons PM även synpunkten att »en betalnings rättsliga funktion /är/ att vara en slutgiltig uppgörelse». Dessa ändamålssynpunkter har, jämte sociala synpunkter, sedan i huvudsak blivit vägledande i praxis på detta område. Likväl dömde HDännu i NJA 1942 s. 101 en statstjänsteman, kommendörkaptenen G, att återbetala av marinförvaltningen av misstag för mycket utbetald lön med motiveringen att »enbart det förhållandet att G mottagit och förbrukat medlen i den övertygelsen att de i sin helhet tillkomme honom icke kan fritaga G från» återbetalningsskyldig-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=