107 Någon förutsättningslära synes den av minoriteten godtagna domsformuleringen inte ge uttryck för, men den innebär dock att hänsyn togs till den viljeinställning, kanske viljebegränsning, som åtagandet under föreliggande omständigheter ansågs ge uttryck för utan att kraven för ett sådant hänsynstagande preciserades, kanske en influens från Windscheid inom ramen för ett tolkningsresonemang. Det finns en serie senare rättsfall somgällde samma fråga och med argumentering efter samma linjer, ehuru culparesonemanget inte återkomi HD. Principen odelat ansvar - det var alltid fråga omproprieborgen - härskade länge, på grundval av tolkningsresonemang eller helt intetsägande motiveringar, som sannolikt också dolde tolkning. Som exempel skall nämnas NJA 1887 s. 506, där en borgensförbindelse formulerad »en för alla och alla för en» men undertecknad endast av två helt enkelt lästes (tolkades) som synonym med en borgensförbindelse »en för bägge och bägge för en», och NJA 1893 s. 144, där HD:s majoritet - i anslutning till HovR- förklarade sig inte fästa avseende vid vad borgensmannen »invänt mot giltigheten av samma borgen». Men en dissident ansåg, att en ensam borgensman, somundertecknat en borgensförbindelse avsedd för två, endast svarade för halva skuldbeloppet med motiveringen att förbindelsen ingåtts »allenast under förutsättning av en medlöftesman». Med samma motivering hade HR ansett borgensförbindelsen vara helt och hållet ogiltig. Principen delat ansvar trängde igenom i HD:s praxis på 1920-talet. I NJA 1921 s. 603 godtog en enhällig HD begränsning av ansvaret till halva beloppet med motiveringen att »innehållet i den av I utfärdade borgensförbindelsen utmärkte, att I iklätt sig löftesmannaansvarighet såsom för egen skuld . . . under förutsättning att en annan jämte honom skulle gå i borgen». Samma princip följdes i NJA 1926 s. 103 och i NJA 1961 s. 315, där likaledes förutsättningsresonemang användes för motiveringen. I det senare fallet, där en tredje borgensman stod ensam kvar, sedan borgensförbindelsen ansetts inte kunna göras gällande mot två tidigare borgensmän, gjordes det tillägget i anslutning till den kvarvarande borgensmannens förutsättning om tre borgensmän: »såsom han haft skäl att antaga». Detta kan antyda en begränsning till fall, då objektivt fog fanns för förutsättningen, att alltså inte bara hänsyn skulle tas till borgensförbindelsens lydelse och tomma utrymmen för undertecknande. Som nämnts synes inte dessa motiveringar vara uttryck för någon förutsättningslära i utvecklad form. Förutsättning kan här vara synonymt med underförstått villkor och rättstillämpningen innebära en komplettering av rättshandlingen med en begränsande giltighetsbetingelse.' Om synbarhet talas inte — å andra sidan var åtminstone i de flesta fallen frånvaron av namnteckningar i och för sig väl märkbar utomi fallet 1961, men i vad mån tillkomsten av flera bor- ' Om förutsättning använd som komplettering, både vid positiv och negativ relevans, se Adlercreutz. Avtalsrätt II, kap. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=