100 praxis för köp och uppdrag, ha lagts på köparen, här arbetsgivaren, somockså enligt den mening som lades till grund för HD:s dom lyckats fullgöra bevisningen, medan en minoritet ville lägga bevisbördan på den som utfört arbetet och som inte lyckades styrka att arbetsgivarens uppgift omavtal omlägre timpenning var felaktig. Ett annat fall, NJA 1910 s. 570, gällde en handelsresandes provision. Vardera parten hävdade här sin uppgift om vad som avtalats, 2 respektive 5 %. HD fann det ostridigt att provisionens belopp blivit föremål för avtal och fann vidare att handelsresanden »icke styrkt, att högre belopp avtalats än firman uppgivit eller 2 %». Utgången kan helt enkelt vara uttryck för att i detta läge (vardera parten hävdar av'tal om lön) bevisbördan lades på den somyrkade på ett pris utöver vad somvar medgivet eller ostridigt enligt principen att den sompåstår ett avtal har bevisbördan för dess innehåll. Jfr ovan NJA 1875 s. 573. I ett senare mål, NJA 1916 s. 375, begärde S, som anställts sommjölnare och jämväl hade vissa andra arbetsuppgifter, resterande lön för 3 års tjänst enligt ett avtal omlönen, somträffats först efter nära 2 års tjänstgöring. Arbetsgivaren W invände att det från början avtalats att S skulle uppbära som ersättning 1/3 av kvarntullen, somhan också erhållit, och att det senare träffade avtalet omhögre lön, som föranletts av att S klagat över att han inte hade tillräckligt att leva av, endast gällde för framtiden. Samtliga instanser avslog yrkandet, då S inte förmått ådagalägga annat än vad Wuppgivit omavtalad lön, vilket överensstämde med vad S uppburit. En dissident i HD lade dock bevisbördan på W, som ansågs inte ha styrkt sitt påstådda avtal om 1/3 av kvarntullen i lön, och dömde ut den av S fordrade lönen, då denna inte visats vara oskälig. I sistnämda fall märkes först och främst att här för bestämmande av vederlaget samma princip tillämpats somvid köp och uppdrag. I övrigt ger analysen av dessa fall inget säkert resultat. Det förefaller närmast som omHDinte upprätthållit någon principiell skillnad mellan mål rörande anställning av denna tvp och andra såvitt angår bevisbördan för avtal om vederlagets storlek, helst som HD beträffande köp och uppdrag övergått till en princip, somsannolikt redan förut ansågs gälla beträffande anställning (jfr ovan 1883 års fall). Vi har sett hur vederlagsförväntningar, som motparten haft och förhållandena i övrigt givit fog för, motiverat utdömande av vederlag utan att avtal styrkts (NJA 1940 s. 277, 1935 s. 489). Någon dissident har tillämpat förutsättningsläran i dess utfyllande funktion (Geijer i NJA 1940 s. 277). Som exempel på en mera avancerad tillämpning av avtalsrättsliga principer skall nämnas NJA 1969 5. 409. När avtalsparter har olika uppfattningar i prisfrågan och därmed om avtalets innehåll, kan situationen ses som ett fall för tillämpning av dissensregler. Framför allt kan sådana vara användbara, när t.ex. en beställare kan ifrågasättas ha missuppfattat en prisuppgift eller ett förskott somdet definitiva priset, medan den naturapresterande parten inte räknat med bindande avtal i detta hänseende. Det kan också vara fråga om över huvud vederlag skall utgå.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=