98 da dom). Arbetsgivaren hade alltså möjlighet att bevisa, att det utförda arbetet inte var värt mera än naturaförmånerna, och avtalsfrihet rådde i princip om kontantlönen, men legostadgan gav åtminstone stöd för en utfyllande regel som liknar men för den naturapresterande parten var mindre gynnsam än 5 § köplagen. I NJA 1917 s. 193 dömde underinstanserna ut skälig lön efter liknande principer som i de två nämnda fallen, men HDavslog yrkandet, då käranden, mot av arbetsgivaren framförd bevisning, inte styrkt att han var berättigad till högre ersättning än han redan erhållit. Här hade alltså arbetsgivaren lyckats bevisa att vad som krävdes gick utöver vad som var skälig lön enligt gängse norm. Motiveringen är uppbyggd på samma sätt somminoritetens i 1902 års fall men svnes inte för den skull visa någon ändring av praxis. Ett betydligt senare fall av samma typ, från tiden efter legostadgans avskaffande, är NJA 1940 s. 277. En dräng E hade tjänat hos en hemmansägare] i 15 år utan att få kontant lön utöver små belopp. Det var ostridigt att avtal om lön inte träffats. E yrkade 60 kr i månaden. Överinstanserna utdömde 40 kr i månaden såsom skälig ersättning. HovR motiverade utgången på ungefär samma sätt som i 1915 års fall. Det hade inte visats att E var skyldig att åtnöjas med de erhållna förmånerna. HD:s majoritet fäste i stället — med stöd av vittnesbevisning omE:s duglighet och arbetsamhet samt behovet av arbetskraft på gården - tilltro till E:s uppgift att han förmåtts kvarstanna i tjänsten utan bättre villkor i förlitande på utfästelser av J omframtida ersättning. Ett justitieråd motiverade samma utgång med att E med hänsyn till omständigheterna med fog förutsatt att han skulle erhålla skälig gottgörelse och att J insett detta. Två justitieråd avslog yrkandet, då J inte visats ha givit E skälig anledning förvänta sig vtterligare gottgörelse för sitt arbete. Samtliga ledamöter i HD har här använt avtalsrättsliga motiveringar, fast olika. Ingen har - i vart fall öppet — utgått från en utfyllande regel om skälig lön, vilket inte behöver betyda att man, t.ex. på grund av legostadgans avskaffande, uteslutit en sådan. I stället har avgörande vikt fästs vid huruvida E:s/örväntningar om kontant gottgörelse visats ha fog eller inte. Fallet torde visa en ökad benägenhet hos HDatt tillämpa avtalsrättsliga principer."' Nära samband med dessa fall har en serie rättsfall som kan kallas hushållerskefallen.^ De kännetecknas av att en kvinna flyttat hem till en ensamstående man under mer eller mindre äktenskapsliknande förhållanden och, sedan mannen avlidit, av dödsboet yrkat ersättning för sitt arbete i hushållet och för vård av mannen på dennes ålderdom. Ibland har det varit svikna förhoppningar om testamente somföranlett rättegången. Jfr Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet s. 282 f., Adlercreutz, Kollektivavtalet s. 472 ff., särskilt s. 475, samt Schmidt, Tjänsteavtalet s. 321 f. ^ jfr Hellner a.a. s. 317, Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet s. 283. Även dessa fall behandlas av Hellner i a.a. s. 314 ff., Schmidt, Tjänsteavtalet s. 283 ff., Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet s. 282 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=