97 han »borde antagas hava varit därmed belåten». En stark minoritet (3 ./. 4) anslöt sig till underinstansernas mening. Fallet är kanske tveksamt somuttryck för en allmän rättsprincip på grund av åberopandet jämväl av E:s passivitet samt inflytandet från legostadgan, men det torde stå i god överensstämmelse med vad somsäkerligen var en allmänt spridd uppfattning, att den somtar anställning underkastar sig arbetsplatsens eller allmänt gängse arbetsvillkor, omhan inte ställer särskilda anspråk.' Några fall från början av 1900-talet följer samma linje, NJA 1902 s. 308, 1915 5. 63 och 1917 $. 193. De gäller alla personer som åtnjutit fritt uppehälle hos lantbrukare och därunder deltagit i arbetet på gården och somefter flera år vid avflyttningen krävt att få ut kontantlön. Legostadgan gällde då ännu och var närmast tillämplig på arbete av detta slag, ehuru den för sin tillämpning i princip förutsatte städsel och årstjänst. Beträffande lön stadgades där i 32 § att vid tvist i första hand vad som avtalats därom skulle gälla, men om beloppet inte kunde styrkas, skulle domaren utsätta lönevillkor efter vad somvar brukligt på orten för sådant tjänstehjon. Naturaförmånerna var den viktigaste vederlagsformen. Kontant lön förföll till betalning först vid tjänstetidens slut, men husbonden brukade utbetala smärre belopp efter hand vid behov, t.ex. marknadspengar (§ 33). Därför dröjde det ofta till tjänstetidens slut innan frågan om kontantlönen aktualiserades. För passivitetssynpunkten fanns då föga utrymme.* De nämnda rättsfallen bör ses mot denna bakgrund och tas upp här, därför att HD i dem tillämpat liknande principer för bevisbördans fördelning och utvecklingen även här gått mot ökad tillämpning av mera utvecklade avtalsrättsliga principer. De har alla behandlats ganska utförligt av Hellner och även av andra,^ varför framställningen här blir mera summarisk. I NJA 1902 5. 308 och 1915 s. 63 utdömde HDvissa belopp somskälig ersättning för utfört arbete. Det är att märka att principen för vederlagets bestämmande här, antagligen på grund av legostadgan, vant mindre generös än i fallen rörande köp och uppdrag, där det begärda priset kunde dömas ut i motsvarande situation, om det inte var oskäligt. Beträffande bevisbördan för avtal om lön yttrades i 1902 års fall, att M(arbetstagaren) inte styrkt sin uppgift omavtal om viss ersättning (såvitt framgår av referatet hade han inte ens påstått något sådant avtal), och i 1915 års fall var det ostridigt att avtal därom inte träffats, men eftersom käranden G använts i jordbruk och annat arbete som »annan tjänare» samt sådana omständigheter inte i målet förekommit på grund varav G skulle vara pliktig att för sitt ifrågavarande arbete åtnöjas med de förmåner han hos A redan åtnjutit, utdömdes »skälig ersättning» (ur HovR:s av HDfastställ- ' Jfr Acllercrcutz a.a s. 475. ’ Det nämnda fallet NJA 1883 s. 218, där passivitetssynpunkten anlades i HD, var inget egentligt fall under legostadgan, ehuru det anfördes i lagböckerna under 32 §. ’ Hellner, Obehörig vinst, 1950 s. 312 ff.; se även Schmidt, Tjänsteavtalet, 1959 s. 283 ff., Adlerereutz, Arbetstagarbegreppet, 1964 s. 282 ff., alla utifrån skilda frågeställningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=