93 ligen tjäna som broms på köparens annars alltför fria framfart. Denna princip kallades av motståndarna die Leugnungstheorie.^ Även i NJA 1907 s. 396 angående betalning för byggnadsarbete lades bevisbördan på köparen/beställaren för påståendet, att ett erlagt belopp skulle avse hela arbetet, likaså i NJA 1909 s. 259 angående ersättning för stenarbeten, där köparen/beställaren eller sannolikt arbetsgivaren ansågs ha styrkt sin uppgift att avtal om ett pris av 25 öre för timme, medan käranden krävt 30 öre. Två justitieråd lade bevisbördan på den som utfört arbetet (motsvarande säljaren), sominte ansågs ha styrkt sin uppgift, varför resultatet blev detsamma. Den motsatta principen, den som tidigare omfattats av en minoritet i HD, nämligen att säljaren för att regeln skall tillämpas måste visa, att avtal ompriset inte träffats, synes ha kommit till uttryck i NJA 1902 s. 553. Fallet är dock inte rent, eftersom det här tvistades även omvad det beställda arbetet skulle omfatta, endast en skiss eller mera utförliga ritningar. I det hänseendet torde ändå bevisbördan falla på säljaren/uppdragstagaren, den som utfört arbetet. En arkitekt krävde betalning för utfört ritningsarbete utöver de 50 kr han redan uppburit. HR, vars domfastställdes i alla instanser, lade beställarens uppgifter till grund, då arkitekten inte kunde motbevisa dessa, och avslog betalningskravet. Detta fall, somursprungligen då det avgjordes 1901 inte blev refererat i NJA utan först följande år, har av Almén jämte det ovan behandlade fallet NJA 1879 5. 17 (där enligt min uppfattning bevisbördan omkastats på grund av särskilda skäl), åberopats som stöd för att den princip, han gjorde sig till talesman för, väl så mycket som den motsatta gav uttryck för gällande rätt eller snarare för att rättsläget var vacklande.’ Detta synes mig vara en stark snedvridning av vad en analys av rättspraxis ger vid handen. För den andra uppfattningen anför han s)älv åtskilliga rättsfall.** Att olika meningar gjorde sig gällande är en avspegling av bl.a. tysk doktrin.*^ En ny praxis bröt i vart fall igenom, vilket i första hand torde ha berott på lagutskottets klara uttalande vid behandlingen av 5 § köplagen och inte minst Alméns klara ståndpunktstagande, ehuru som antytts, vad angår läget »enligt hittills gällande svensk rätt», mycket tvivelaktiga uttalande i köplagskommentaren: »För egen del ansluta vi oss utan tvekan till deras mening, vilka anse, att såväl enligt hit- ^ Till motståndarna i svensk doktrin hörde, förutom Olivecrona, Karlgren, se hans Skadeståndsrätt, 2 uppl. 1958 s. 86 not 36. Karlgren brukade uttrycka det så att det gällde för köparen att ljuga lagom. ^ Almén, Om köp och byte av lös egendom, 1 uppl. 1906 s. 81. 1 en tidigare framställning (Adlerereutz. Kollektivavtalet s. 473 not 80) har lag ansett endast 1902 års fall vara ett klart stöd för Alméns uppfattning. Nu anser jag inte ens det fallet vara klart. ** Almén a.a. s. 81 noterna 37, 37a och 38. Se Almén a.a. s. 82. Se även Olivecrona, Bevisskyldigheten s. 176 ff. NJA II 1906 nr 1 s. 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=