92 RR och HovR dömde ut vad E yrkat, då »Ö mot E:s bestridande icke styrkt, att denne senare åtagit sig att verkställa i fråga varande arbete efter ett pris av 8 öre kvfoten eller i övrigt visat, att det beräknade priset av 14 öre kvfoten vore oskäligt». HDkom, på NRevrs förslag, enhälligt till motsatt resultat, »enär E icke mot vad i saken förekommit lagligen styrkt, att i fråga varande . . . mälarearbete skäligen betingat högre pris, än Omedgivit eller 8 öre för varje kvadratfot». Att målarmästaren E här pålades bevisbördan synes ha berott pä den utredning O förebragt om »det vanliga här i staden hos mälaremästare gällande pris». Denna utredning gav vid handen att i jämförelse med det brukliga priset, styrkt bl.a. med hjälp av en priskurant, det begärda priset var oskäligt. Annars läg såsom nämnts bevisbördan i princip pä köparen, såsom underinstanserna utgick ifrän. Detta bestyrkes av ett par notisfall, NJA 1882 A 14 och 1878 A 254j Omkastningen av bevisbördan gällde här snarast prisets skälighet (det tillkomju annars normalt köparen/beställaren att visa dettas oskälighet), inte frägan om avtal om priset träffats. Ö:s påstående att avtal om 8 öre träffats togs inte ens upp av HD. Därav kan möjligen den slutsatsen dras att domstolen tilldömde en säljare vad han begärde, om priset inte kunde anses oskäligt eller köparen kunde visa, att avtal omlägre pris träffats. Begärde säljaren ett oskäligt pris, dömdes, såsom i 1879 års fall, endast ut vad som kunde anses skäligt med ledning av vad somvar brukligt.^ Samma princip (köparen har bevisbördan för sin uppgift om att avtal om lägre pris än säljaren begär har träffats) lades till grund i NJA 1905 s. 325, som gällde ersättning för målnings- och murningsarbete. Mälaren S krävde som betalning 572 kr, medan beställaren Npåstod, att överenskommelse träffats om 300 kr, som erlagts i förskott. I RR:s i alla instanser godtagna domfastslogs att Ninte mot gjort bestridande styrkt sin uppgift ompriset och att det av S fordrade beloppet inte kunde anses oskäligt. I HD, som alltså fastställde domen, var dock splittringen ganska stor, men endast ett justitieräd. Marks von Wiirtemberg, ville ogilla S:s talan pä grund av att annat inte ådagalagts än Nmedgivit, nämligen att 300 kr var det överenskomna priset. Tvä andra justitieräd ville med skilda motiveringar, liksommajoriteten, fastställa RR:s slut. De fann tydligen N:s prisuppgift vara alltför mycket i underkant för att förtjäna tilltro. De kan, liksomMarks von Wiirtemberg, ha tillämpat den motsatta bevisbördeprincipen, enligt vilken köparens uppgift lades till grund, om inte säljaren visade att avtal om priset träffats, och förutsatt ytterligare att inte köparens uppgift om priset var för osannolik för att förtjäna avseende. Den sistnämnda undantagsregeln, som dissidenterna här synes ha tillämpat, skulle uppenbar- ■' Se häromAdlercreutz a.a. s. 474. ^ Domen synes stå i god överensstämmelse med dansk rättspraxis och med Lassens åsikt, se Lassen, Haandbog i obligationsretten, 1892, § 39, särskilt not 26. Jfr Olivecrona, Bevisskvldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 177, 180.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=