RS 17

91 Principen tillämpades dels, när det var ostridigt att inget avtal ompriset träffats, dels när käranden påstod detta och svaranden (normalt köparen/beställaren) inte kunde visa att avtal träffats omett lägre pris. Särskilda omständigheter kunde dock medföra att bevisbördan omkastades. Principen framgår av NJA 1880 s. 36, som gällde en tvist om priset för en beställning av tryckta blanketter. Tryckeribolaget krävde i betalning inemot 3.500 kr, medan beställaren, W, medgav att betala högst 400 kr. Endast Whävdade att avtal om priset träffats. RR ansåg att det mot W;s bestridande inte styrkts att Wutfäst sig att betala mer än han uppgivit. HovR, vars dom fastställdes av en enhällig HD, kastade om bevisbördan: emedan W inte mot vederpartens bestridande styrkt sin uppgift, att avtal om priset träffats vid beställningen, och genomvittnesmål ansågs ådagalagt att det i bolagets räkning »upptagna pris icke vore för högt beräknat», utdömdes det yrkade beloppet. Principen tillämpades däremot inte när parterna tvistade omvilket pris som avtalats, dvs. när båda parter påstod avtal om vardera sitt pris. Då lades bevisbördan på säljaren i en domNJA 1875 s. 573. En minoritet i HD (2 ./. 5) lade även i detta fall bevisbördan på köparen. När ingendera parten lyckats styrka sin uppgift om vilket pris som avtalats, skulle tvisten enligt denna mening bedömas så som om inget sådant avtal slutits, dvs. säljaren skulle få ut vad han begärde, när köparen såsom här enligt minoriteten inte anfört någon grund för antagande att det i räkningen upptagna priset »översteg det i orten vid varans emottagande allmänt gängse», vartill kom att köparen kort dessförinnan till samme säljare betalt »för enahanda vara efter samma beräkningsgrund». Majoriteten däremot fastställde HovR:s dom, enligt vilken säljaren inte visat, att betalningen skulle beräknas på annat sätt än köparen uppgivit. Tankegången var nog att man i denna typ av fall skulle tillämpa den vanliga principen att käranden, den som krävde betalning, skulle visa grunden för sin talan. Av NJA 1879 s. 17 framgår, att bevisbördan kunde kastas om på grund av särskilda omständigheter. Det gällde i detta mål en kund O, sominte ville betala det av en målarmästare E begärda priset för utfört måleriarbete. E krävde 14 öre per kvfot och påstod att avtal ompris ej träffats. Ohävdade att avtal träffats om ett pris av 8 öre per kvfot, »vilket pris till och med överstege vad som vanligen betaltes för enahanda arbete som det av E utförda». Som bevis för att 8 öre var ett normalt eller tämligen högt pris och att priser därutöver måste anses vara oskäliga, åberopade O dels en av en annan målarmästare utfärdad priskurant, som upptog ett något lägre pris, dels intyg om att Stockholms stad betalt just 8 öre för samma slags arbete, och slutligen i HD ett intyg av två målarmästare som besiktigat arbetet och funnit det på sin höjd kunna »taxeras till det vanliga här i staden hos målaremästare gällande pris av 7 å 8 öre pr kvadratfot». bestämd, så är dock beställaren icke skyldig att betala mera än skäligt; vilket, i fall av tvist, måste av domaren bestämmas», varefter han med ett »jfr» hänvisade till nämnda bestämmelser.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=