90 Två metoder, som ingalunda behöver utesluta varandra, har under tidernas lopp kommit till användning vid avgörande av denna typ av tvister. I första hand finns tolkningsmetoden för att få fram vad parterna får anses ha avtalat, närmast underförstått vid avtalets ingående (jfr 1 § köplagen), varvid bevisning om det brukliga priset ofta blivit avgörande. I andra hand finns metoden att avgöra tvisten med användande av bevisbörderegler och presumtioner (jfr 5 § köplagen). Men hur bevisbördan skall placeras har varit mycket omstritt. Länge gjorde sig i lagstiftningen strävanden gällande att hålla priserna nere, och mer eller mindre misslyckade försök gjordes att offentligt kontrollera prisbildningen. Typiska utslag härav är reglerna i 1720 års skråordning (art. X § 23) och 1770 års hallordning (art. III § 5) om att »Ingen må taga mer för sitt arbete än skäliga värt är» (citerat efter hallordningen). Frågan vad somvar skäligt pris spelade stor roll i rättstillämpningen under 1800-talet. När efter den offentliga näringsregleringens avskaffande fri prisbildning infördes, reglerades ofta priserna i privata prislistor, somsäljare och hantverkare tillämpade i sin verksamhet, upprättade företagsvis men ofta nog i viss samverkan. Innehållet i prislistor kunde tolkas in i avtalet även om de inte direkt gjorts till del därav. De kunde också tjäna som bevis om vad som var brukligt inom branschen, såsom skall visas genomexempel ur rättspraxis. I dansk rättspraxis har jag funnit att tidiga ofta mycket summariska kollektivavtal i form av mellan arbetsgivare och fackföreningar antagna prislistor för olika slags arbeten visserligen inte erkändes sombindande avtal men väl kunde tjäna till ledning vid avgörande av tvister om löner snarast genom intolkning i individuella arbetsavtal såsom representerande det brukliga priset, den brukliga lönen.' I svensk rättspraxis från samma tid synes det ha varit vanligare att tillgripa bevisbörderegler, men även därvid kunde material sompriskuranter tjäna som bevismedel av betydelse för avgörandet. Jag skall beröra några fall som visar hur dessa frågor hanterades främst i HD:s praxis.* Tendensen vid denna tid var att, när ledning inte kunde utvinnas av något avtal mellan parterna, döma ut vad den som utfört naturaprestationen (i processen vanligen käranden) krävde, när detta inte kunda anses oskäligt. Det tillkom då svaranden, den som skulle betala, att bevisa att det begärda priset var oskäligt. Sedd i historiskt perspektiv står denna regel, i jämförelse med de tidigare citerade av priskontroll präglade reglerna i 1700-talets skrå- och hallordningar, i samklang med liberalismens idéer omfri prisbildning och grundas på uppfattningen, att köparen-beställaren står risken för att han inte tagit reda på eller träffat avtal ompriset.^ 'Detta har närmare behandlats i Adlercreutz, Kollektivavtalet, 1954 s. 451 ff. ’ Häromnärmare i a.a. s. 468 ff. ^ Schrevelius (II, 2 uppl 1857, s. 557) ger snarast uttryck för den äldre principen. Beträffande arbetsbeting yttrade han: »Ar denna (arbetslönen) icke på förhand genom överenskommelse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=