88 tagande till lagens ändamål och dess arbetsgivarbegrepp. I en serie fall från 1920-talet, NJA 1923 s. 175, 1924 huruvida vissa hemmansägare och andra, skogskörare avverka och framforsla virke ur skogen med egna hästar och medhjälpare var att anse som »arbetare» enligt HB 17:4 och därmed åtnjuta förmånsrätt för lönen i motpartens konkurs. Det invändes att fråga var omentreprenad, varför ingen förmånsrätt kunde ifrågakomma. HD tillerkände dem dock förmånsrätt för innestående arbetsförtjänst med synnerligen vaga och knapphändiga motiveringar. I NJA 1924 s. 274 anfördes att skogsköraren »personligen tillika med sitt husfolk och med hjälp av egna dragare utfört ifrågavarande arbete» (NRev:s av HD godkända förslag). HDsynes ha följt linjen från NJA 1911 s. 375, som nämndes under rubriken till det första av de nämnda målen. Skiljaktiga meningar förekomi dem alla."* Först i ett fall angående tillämpning av 1945 års semesterlag, NJA 1949 s. 768, gav HD tydligt tillkänna sin inställning i ett principuttalande, som blivit bestämmande för det moderna ganska vidsträckta socialt präglade men likväl civilrättsligt grundade arbetstagarbegreppet, ehuru de just i detta mål förekommande skogskörarna inte bedömdes vara arbetstagare. Avgörande var enligt HDvad somskulle anses avtalat mellan parterna, men vid denna tolkning måste hänsyn tas till en mängd omständigheter, inte bara lydelsen utan »alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter», bl.a. en sådan omständighet som att avtalsparten själv skulle deltaga i arbetet, även om han hade medhjälpare. Vid tolkningen »kan de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning vara ägnad att belysa, huru avtalet bör uppfattas». En vidsträckt räjong av tolkningsdata skall alltså tillmätas betydelse vid avgörandet.^ En dissident, justitierådet Ericsson, ville även i detta rättsfall förklara skogskörarna vara arbetstagare och anslöt sig därvid ännu närmare till avgörandet i 1911 års fall. Bl.a. framhöll han att det »vid dessa avtal å ömse sidor förutsatts, att ackordstagarna skulle personligen utföra körningarna samt att . . . körningarna, såvitt nu är i fråga, utförts av dessa». En jämförelse med vad ADvid samma tid ansåg i just denna fråga är slående. ADhade länge hävdat att betydligt snävare arbetstagarbegrepp. I sin allra sista dom i AD, AD 1947:48, samlade sig Arthur Lindhagen, domstolens förste ordförande, till ett klargörande principuttalande i denna fråga. Han tog till utgångspunkt ett åskådligt exempel. Ett företag på landsbygden behövde forsla en mängd grus från ett grustag till en byggnadsplats och vände sig för ändamålet till olika hästägande jordbrukare i trakten. Man kunde enligt AD inte göra någon skillnad, om det var ett aktiebolag, en änka, en äldre godsägare, en hemmansägare eller en småbrukare som åtagit sig sådana transporter enligt likalydande avtal. Alla måste behandlas lika eftersom rättigheter och förpliktelser ■' Närmare i Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet, 1964, s. 50 tf. ^ Närmare härom i sist a.a. s. 100 ff. 54 och 274, hade HD att ta ställning till som på ackord åtagit sig att som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=