86 skall jag först ta upp två fall, varav åtminstone det ena blev utgångspunkt för en viktig rättsutveckling. Wilhelm Sjögren, som deltog i avgörandet av båda fallen, har nämnt dem som exempel på tillämpning av förutsättningsläran, men detta förefaller enligt min mening knappast vara riktigt åtminstone vad angår det senare fallet, där inte ens förutsättningstermen kommit till användning. Jag vill här, i enlighet med vad Sjögren också framhöll som fullt möjligt, se fallen som exempel på en ganska fri tolkning, som ett exempel på vad Sjögren i en berömd uppsats i TfR 1916 om »Domaremakt och rättsutveckling» kallade »domstolarnas självverksamhet», en fri »rättsbildande verksamhet, vilken i huvudsak innebär ett de reella intressenas avvägande efter ekonomiska, sociala och etiska synpunkter», en tendens somhan understödde.' Det första fallet är NJA 1911 s. 375 Ir Fråga var om tillämpning av 1901 års lag omersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. J, sombedrev skogsavverkning, hade avtalat med två personer, K och KJ, att de skulle avverka och framköra virke på en viss areal skog mot viss ackordsbetalning. Dessa två hade avtalat med en tredje person. Konstans J, att biträda vid avverkningen. Konstans blev skadad genom olyckshändelse under arbetet och krävde ersättning enligt lagen av J såsom arbetsgivare. J invände att han inte varit Konstans’ arbetsgivare eftersom denne anställts av K och KJ, alltså ett mellanmansfall. HovR följde enligt tidigare praxis avtalskedjan och avslog yrkandet, eftersom »J icke varit Konstans J :s arbetsgivare vid det av denne utförda arbete, därunder olycksfallet inträffat». HD däremot biföll ersättningskravet nästan enhälligt men med olika motiveringar. Majoritetens motivering var att »vid det ackordsavtal, somJ slutit beträffande berörda avverkning, uppenbarligen förutsatts, ej mindre att ackordstagarna skulle såsom arbetare deltaga i avverkningen, än ock att av dem andra personer kunde komma att i och för arbetets utförande anställas och avlönas», och att »följaktligen J måste i det avseende, varom nu vore fråga, anses såsom arbetsgivare jämväl i förhållande till Konstans J, som blivit på nämnda sätt anställd». Det framhölls också att J bedrev skogsavverkning som yrke. Majoriteten, 12 av 20 justitieråd, bland dem Sjögren, förenade sig omdenna motivering. Målet hade hänskjutits till avgörande i plenum, då ändring av tidigare praxis kommit i fråga. Ser man på vad HD reellt gjorde i detta fall, var det en komplettering och omläggning av avtalsinnehållet så att den av mellanmannen anställde räknades somarbetstagare hos den »reelle» arbetsgivaren. Avtalskonstruktionen är oklar - något egentligt fullmaktsförhållande åberopas inte - men otvivelaktigt blev resultatet det med ifrågavarande lags ändamål bäst överensstämmande. Det var ' Citaten TfR 1916 s. 325, se vidare 6.1. - Det liknande fallet under II förbigås här. Jag har i en tidigare framställning Arbetstagarbegreppet, 1964, s. 169 ff. inte sett fallet som ett uttrvck för förutsättningsläran men framhållit, att motiveringen bygger pä avtalsrättsliga principer sommöjliggjorde »en lämplig placering av arbetsgivaransvaret» (s. 171 f.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=