84 räkna av försäljningen». Ingen i HDgick så långt som att räkna den inträffade händelsen som befrielsegrund utan hänsynstagande till dess inverkan på leveransmöjligheten, såsomAlmén förutsatt vara en möjlig tillämpning av en sådan klausul,^ och som även skett i fallet SvJT 1918 rf s. 25, vartill hänvisas under rubriken. Minoriteten i HDåberopade vad somantogs ha »åsyftats» med klausulen. Majoriteten fastslog endast en objektiv innebörd, vilken sedan blev utgångspunkten för begreppet ekonomisk omöjlighet. Medan tolkning av denna typ brukar betecknas som en dold kontroll av missbruk av avtalsfriheten särskilt vid användande av svepande klausuler i standardavtal, har som ett tidigt exempel på öppen kontroll lagstiftningsvägen redan angivits 37 § avtalslagen. Ett senare sådant exempel är 8 § skuldebrevslagen av 1936. Ett rättsfall som NJA 1941 s. 450 visar hur båda metoderna kunde komma till användning jämsides. 8 § skuldebrevslagen hade tillkommit för att möjliggöra jämkning eller åsidosättande av avtalsvillkor, när tillämpningen därav skulle vara otillbörlig, men utvägen att genom tolkning komma tillrätta med problem av denna typ var såsom framgår av fallet fortfarande aktuell. En kyrkoherde H hade undertecknat ett av en sparbank avfattat på baksidan av ett skuldebrev tryckt formulär, som i sin första del innehöll ett vederhäftighetsintyg rörande borgensmännen, i en mellandel ett intyg omvittnenas ojävighet och trovärdighet och i sin sista del ett åtagande av ansvar för att förbindelsen blev »till fullo inbetalt». Banken gjorde gällande att H därmed åtagit sig efterborgen. Ett justitieråd ansåg H vara skyldig betala såsom efterborgensman, medan majoriteten avslog kravet med två olika motiveringar. Två justitieråd ville tillämpa grunderna för 8 § skuldebrevslagen, medan majonteten (4 ledamöter) kom till samma resultat genom tolkning: »Oaktat den av H undertecknade tryckta påskriften å skuldebrevet i sin senare del innefattar ordalag som i och för sig kunna tyda på förpliktelse om efterborgen, kan H med hänsyn till påskriftens innehåll i övrigt och eljest förekommande omständigheter icke anses hava iklätt sig vidsträcktare ansvarighet än för . . . löftesmännens vederhäftighet vid tiden för borgensåtagandet.» I NJA 1951 s. 645, där två ledamöter försökte genom ett ganska fritt tolkningsresonemang komma till rätta med en oskälig tillämpning av ett avtal, stannade majoriteten för att ifrågasätta analogisk tillämpning av 8 § skuldebrevslagen men fann inte avtalets betalningsvillkor otdlbörhgt. Det gällde ett avtal omköp av en bok av den typ, somgemenligen kallas »fåfängeböcker» och vari K:s fastighet skulle medtagas. Betalningen skulle ske i förskott och oberoende av om boken vid sista avbetalningen levererats. Minoriteten ansåg K:s innehållande av återstående köpeskilling i avbidan på leverans inte vara att räkna som kontraktsbrott, en ganska fri tillämpning i en anda som sedan givits lagstöd i 36 § avtalslagen (generalklausulen). ■' Almén, Om köp (1906) s. 329. Almén betraktade i sådant tall köpet som »i själva verket endast ett villkorligt köpeavtal».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=