13 rats på två viktiga sätt: dels hade kungen inte bundit sina händer vad gäller en jämn fördelning mellan frälse och ofrälse bland domstolens ledamöter, dels hade frågan omriksrådets fortsatte tillvaro uttryckligen lagts i kungens händer. Hur allmänheten skulle uppfatta säkerhetsaktens tillblivelse och innebörd framgår mycket tydligt av tidningen Medborgaren den 25 februari, fyra dagar efter det att de tre ofrälse stånden antagit den. I tidningen är det Medborgaren själv somberättar: Förledne Lördags då jag nedkom från Rikssalen mötte mig en af mine missnöjde wanner; — Med nyfikenhet frågade han mig, hwad jag sedt, emedan jag war så glad? Jag swarade den wackraste syn för Medborgaren. Hwad då? En wis Konung på Dess Thron. Hwad hörde du där? Ingen ting annat än det som borde förena söndrade sinnen och gifwa hopp omdet lugns återställande alla redeliga swenska hjärtan önska . . . därpå lät Konungen en Förenings- och Säkerhets-Act upläsas, somstadgade en önskad jämkning uti så wäl Dess egna höga, somde öfrige Ståndens rättigheter. Minnes du något deraf? Jo - Ingen Swensk undersåte skall ohördan dömas, innan han lagligen ransakad och förwunnen är. Hädanefter skall ämbeten så af frälse- somofälse-ståndet tilsättas, och derwid endast skickelighet och förtjänster gälla. Således omnämndes i denna korta redogörelse för säkerhetsaktens innehåll ingenting omHögsta domstolens tillblivelse och ingenting områdets avskaffande. När ridderskapet och adeln vägrade acceptera Förenings- och säkerhetsakten den 21 februari och insisterade på att få enskilt överlägga omdenna fråga, svarade kungen med att låta fängsla riddarhusoppositionens ledande män, inklusive Axel von Fersen d.ä. Kungen var på intet sätt beredd att förhandla med adelsståndet utan helt inställd på att visa sin fasthet. Han skulle endast nöja sig med ett formellt godkännande av sina åtgärder i form av lantmarskalkens namnteckning på Förenings- och säkerhetsakten, och den 3 april lyckades han utverka precis denna namnteckning. I och med Förenings- och säkerhetsaktens antagande hade konungen uppnått sitt främsta politiska mål vid riksdagen och kunde nu arbeta för att ständerna skulle hemförlovas. Gustav III hade fått befogenheten att upprätta sin Högsta domstol för att i riksrådets ställe sköta justitierevisionen, och han hade också fått befogenheten att bestämma riksrådens antal till noll. Riksdagen avblåstes och de adliga fångarna släpptes fria. För Carl Christoffer Gjörwell var detta nästan för mycket. I ett brev till domprosten Samuel Älf i Linköping och professor Johan Henrik Lidén i Norrköping daterat Stockholm den 12 maj 1789 skrev han följande ord: Nu är - Grefve Axel Fersen - Rikets förste Man och, hwad somunderligt synas må, med utseende af Konungens måst gynnade Herre. Han lefver i Hofvet, han förvirrar Begrepet på hela den stora skaran af sine anhängare och Advocater. Ena veckan Statsfånge på Fredricshof, andra veckan tåga såsomOrdens-Canceller med Riddare-Svärdet. - Medgifven, Mine Bröder, at detta stöter på Algebra; och alt hvad jag i min enfaldighet här på Torpet kan säga är det, at den, somskal draga strå med Konung Gustaf, skal vara bittida uppe.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=