288 penser; förslaget har gått igenomutan någon somhelst diskussion i utskottsbetänkandet eller i riksdagsdebatten.^^ Vad juristernas inställning angår, förefaller uppfattningen om HD:s funktion somprejudikatsdomstol idag vara nästan allmänt känd och nästan allmänt accepterad; jag bortser då från enstaka advokater som pläderar sina klienters sak i massmedia. Det förekommer t.o.m. protester från rättsvetenskapligt håll när domstolen meddelar något som möjligen kunde tolkas som ändringsdispens. Allt detta kan vara tecken på en förändrad inställning till dispensprövningen, i varje fall hos de allra flesta som är insatta i vad saken innebär. Det har onekligen skett en kraftig omsvängning sedan lagutskottet för 30 år sedan funderade på om verkligen ens en ändringsdispens skulle ge en godtagbar rättssäkerhet särskilt i brottmålen. Delvis beror det kanske på att en mera teknisk syn på dessa frågor blivit alltmer dominerande hos jurister med inflytande på utvecklingen — i departementen och i viss mån även i HD. Rättssäkerhet ses ofta som en fråga snarare om klara allmänna regler än om materiell rättvisa i enskilda fall. Men också ett mera realistiskt grepp på problemen kan ha medverkat; om man ställer så höga krav som nu är fallet på HD:s rättsskapande verksamhet verkar det nära nog otänkbart att förena rollerna att skipa rättvisa och att producera prejudikat. De tvivelaktiga hovrättsavgörandena måste i stor omfattning accepteras. En ändring i dessa principer skulle omöjliggöra det nuvarande arbetssättet i HD. Inte minst skulle systemet med enmansbeslut i dispensfrågan te sig ohållbart. Dispensföredragningarna skulle bli betydligt mera tidskrävande, och besluten - som redan nu är tillräckligt bekymmersamma - skulle fordra långt mera grubbel och vånda. Tanken på ändringsdispens i HDförefaller alltså med det nuvarande systemet vara definitivt ur världen. Ändå är jag inte säker på att en reformi enlighet med 1989 års förslag kommer att skapa ett varaktigt rättstillstånd. Som bekant kännetecknas inställningen till olika processuella grundprinciper av en ständig förskjutning av värderingarna.^*^ Man kan fråga om inte de rättfärdighetshänsyn som just nu sägs vara på frammarsch på bekostnad av den länge dominerande samhällsnyttefilosofin så småningom kommer att göra sig gällande också i fråga omHD:s uppgifter.Egentligen är den utveckling som 1989 års proposition innebär, i riktning mot en alltmer markerad teoretisk verksamhet för HD, ganska svår att förena med de allmänna attityderna till rättsväsendets roll i samhället. Det är väl inte uteslutet att pendeln kan svänga tillbaka; kanske behövs det inte mycket mer än att HDi ett par uppmärksammade mål följer lagstiftarens intentioner och vägrar dispens i strid med massmedias förväntningar för att även politikerna skall ta upp dessa problem till allvarlig diskussion. Man Se 1988/89: JuU20. C. M. Elwing, i Festskrift för Lars Welamson s. 146 f. Jfr P. H. Lindblomi SvJT 1984 s. 785 ff. Jfr Eckhoffs i not 2 omtalade uppsats. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=