287 värden och mycket grova brott (även omde i praktiken mestadels kommer att bedömas av tre justitieråd).^^ Samtidigt har - tvärtemot justitieutskottets uttalande - skett en oavbruten nedrustning av hovrätterna, där bl.a. antalet juristledamöter reducerats i de alla flesta mål jämfört med läget år 1971 och arbetsförhållandena påtagligt försämrats. Man kan dock inte märka att detta lett till några större bekymmer inom riksdagen för rättssäkerheten - något som möjligen beror på att sedan 1977 nämndemän deltar i hovrätten, om också bara i brott- och familjemål. För många politiker torde detta vara en god garanti för att materiell rättvisa skipas. I varje fall kan man undra hur justitieutskottet skulle ha resonerat år 1971, om man förutsett dels enmansprövningens dominans, dels utvecklingen i hovrätterna. Frågan är ominte förutsättningarna för 1971 års reform har brustit på ett par viktiga punkter.^"* Även om det i någon mån ligger utanför ämnet, kan det vara skäl att nämna att ändringsdispens i ett senare skede fick en viss renässans i fråga om hovrätten^ nämligen när det gällde 1973 års småmålslag. Där förekomi propositionen fullföljdsregler som i sak stämde nära överens med bestämmelsen om fullföljd till HD, fast möjligheterna var större att ändra rättsliga felbedömningar (se p. 2). Justitieutskottets borgerliga ledamöter reserverade sig emellertid för ändringsdispens, närmast av rättssäkerhetsskäl. Man framhöll att förfarandet i tingsrätten avvek från det ordinära och att prövningstillstånd inte borde vägras vid oriktiga domar. Riksdagen biföll reservationen.^^ Man kanske får se utgången som ett utslag av de borgerligas allmänna misstänksamhet mot regeringens starka lagstiftningsaktivitet under dessa år; rättssäkerhetsargument kom åter till heders. De låg också onekligen närmare till hands när det gällde hovrättsprocessen. Man kan fråga hur mycket det finns kvar av den folkliga uppfattningen om HD:s verksamhet. Att ett sådant synsätt alltjämt är vanligt hos allmänheten får man talrika belägg för i Högsta domstolens arbete. Men denna inställning har inte återspeglat sig i den politiska debatten. Förslaget att ytterligare begränsa fullföljdsmöjligheten har väl någon gång mötts med invändningar i massmedia;^^ det är dock inte alltid lätt att skilja en principiellt grundad invändning från en allmän skepsis till regeringens lagförslag på rättsväsendets område. - I alla händelser tycks politikerna, såvitt jag kan finna, inte ha försökt att utnyttja just dispensreglerna för att plocka poäng, fast annars misstron mot rättsväsendet synbarligen anses vara ett lönande tema på många håll. I strid mot allt man kunde vänta har inte en enda riksdagsmotion väckts i anledning av 1989 års regeringsförslag om att HD skall ytterligare koncentrera sig på prejudikatsbildningen, bl.a. genom en utvidgning av möjligheten till enmansprövning av disfullföljd till Jfr prop 1988/89; 87 s. 49 ff. Jfr Bengtsson i SvJT 1989 s. 211 f. N]A II 1973 s. 788 ff. ** Se t.ex. GöteborgsPostens ledare 3.4.1989.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=