286 I proposition till 1976 års riksdag föreslogs de nuvarande reglerna. I ett par riksdagsmotioner (av folkpartister) finner man en sista rest av de traditionella invändningarna mot prejudikatsdispensens dominans; bl.a. sades att förslaget i vida kretsar skulle uppfattas som ommöjligheten att vinna rättvisa inskränktes och att det skulle leda till direkt stötande resultat, somstred mot det allmänna rättsmedvetandet, när dispens gavs av prejudikatsskäl där hovrätten dömt riktigt men vägrades vid felaktiga hovrättsdomar. I stället föreslogs vissa möjligheter till ändringsdispens (främst i difforma mål och vid skiljaktigheter i hovrätten).^' Justitieutskottet följde dock propositionens linje. Huvudsynpunkten var att HD:s arbete med prövningstillstånd skulle nedbringas till förmån för den prejudikatsbildande verksamheten, och från rättssäkerhetssynpunkt ansågs ordningen godtagbar; alla möjligheter måste dock tas till vara att stärka hovrätternas sammansättning och funktion. Förslaget togs av riksdagen utan någon mera ingående debatt. Man kan undra ompolitikerna och allmänheten riktigt fattade hur långt den nya lagstiftningen gick; möjligen kom den i skymundan för alla andra kontroversiella lagförslag somframlades under 1970-talets första år. Beslutet innebar ju en definitiv kapitulation av dem som företrätt den mera lekmannamässiga uppfattningen om HD:s roll. Det är klart att utvecklingen bör ha tett sig naturlig med den lagstiftningsteknik som då blivit vanlig, med mindre precisa bestämmelser vilkas tolkning lämnades åt domstolarna med ledning av lagmotiven; men sådana mera tekniska hänsyn brukar inte undanskymma mera folkliga argument, om en politiker eller samhällsdebattör vill ta upp frågan. I alla händelser höll som nämnts allmänheten och massmedia - och länge också många advokater - efter 1971 fast vid uppfattningen, att tvivelaktiga hovrättsdomar särskilt i uppmärksammade mål måste motivera prövningstillstånd. Man bortsåg från att de nya reglerna inte gav HD samma frihet som förr att meddela dispens. Laglig grund saknades ju för detta i de flesta fall där målet inte har prejudikatsvärde; då krävdes somsagt »synnerliga skäl» för att ta upp det (54: 10 2 p. RB). 7. Utvecklingen efter 1971 Vad somskett efter 1971 i denna fråga är bara att HD:s sammansättning vid bedömning av ansökningar omprövningstillstånd blivit svagare än förr. År 1981 tilläts dispensprövning av en ledamot i enkla mål, och våren 1989 har riksdagen antagit ett förslag omatt även andra mål skulle kunna prövas av ett enda justitieråd. Enmansprövningen är redan nu den vanligaste och kan väntas bli ännu vanligare. Formellt kan alltså en ensam ledamot vägra dispens i mål om stora Mot 1971:1270, jfr 1243. *>’ JuU 1971:71 s. 52 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=