285 skulle i viss mån utvidgas.Man finner alltså att den folkliga synen på HD:s verksamhet alltjämt hade starkt gensvar. HD synes emellertid ha i stort sett fortsatt efter samma linjer som tidigare. Dispenser i mål utan varje prejudikatsintresse lär alltjämt ha varit ganska ovanliga. Det har sagts - i första hand med sikte på åren närmast före 1971 - att det egentligen endast var i fall då en ändring motiverades av ett ändrat synsätt i den rättsliga bedömningen somändringsdispens beviljades; och då kunde det också vara skäl till prejudikatsdispens.^^ En viss uppgång i antalet brottmålsnotiser kan emellertid konstateras särskilt efter 1965, och de rör påfallande ofta mål av en speciell typ: hovrätten har dömt till frihetsstraff, men HD har ändrat till skyddstillsyn eller ibland villkorlig dom.^® Domstolen tycks efter brottsbalkens tillkomst ha velat inskärpa den nya, mera humanitära inställningen till påföljdsfrågan också när det inte fanns särskilt behov av att vägleda rättstillämpningen. I dessa fall bör inte heller bevisreglerna ha haft någon hämmande inverkan på dispensprövningen - omvittnesbevisning blir ju normalt inte fråga. Inte heller visade sig det folkliga synsätt somskymtar i 1957 års riksdagsbehandling få något gensvar vid det utredningsarbete i frågan sombörjade några år senare. Direktiven av 1961 till den s.k. domstolskommittén, somskulle göra en allmän översyn av domstolsväsendet, var visserligen allmänt hållna men gav inte stöd för någon utvidgning av fullföljdsmöjligheterna; rättsskipningens tyngdpunkt skulle även i fortsättningen ligga i underrätterna, och överrätternas uppgifter skulle eventuellt begränsas med hänsyn till nytt material som åberopas där. I sitt betänkande av 1969 var kommittén inte på något sätt positivt inställd till att slopa dispensprövningen. Tvärtom ville man ytterligare stärka domstolens ställning som prejudikatsinstans. Ändringsdispensen skulle falla bort, och i stället föreslogs i stort sett de nuvarande reglerna. Vid remissbehandlingen tillstyrktes kommittéförslaget på de allra flesta håll. Det förekom dock betänkligheter även inom HD mot att materiellt felaktiga domar skulle godtas i den utsträckning domstolskommittén föreslog. HD:s flesta ledamöter ville sålunda att som dispensgrund också angavs att rättstilllämpningens enhetlighet skulle främjas - tydligen för att kunna rätta till hovrättsdomar som alltför klart avvek från gällande rätt - och en ledamot (Conradi) önskade behålla reglerna om ändringsdispens vid fullföljd av den som dömts till lägst sex månaders fängelse m.fl. frihetsberövande påföljder. Men bl.a. advokatsamfundet och LOhade inga invändningar.^° FLU 1957: 27 s. 24 ff.; jfr s. 19. Höglund a.st. Under år 1970, då dispens meddelades i 7,6 % av brottmålen, synes 25 av notisfallen vara typiska ändringsfall (år 1965 26, år 1966 35, år 1967 19, år 1968 26, år 1969 13 fall; under 1957—64 varierade årliga antalet mellan 9 och 14). Vissa fall är dock osäkra. -Jfr vidare L. Welamson i Svensk rätt i omvandling s. 615 ff. SOU1969: 41, särskilt s. 46 ff. “ Prop 1971:45 s. 50 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=