284 tiserna är mycket få under denna tid. Under de första åren förekommer vissa dispenser rörande livstidsdomar och andra stränga straffdomar, där HDsedan utan annan motivering inte funnit skäl att göra ändring i hovrättens dom; här är det med all sannolikhet fråga omden allmänna dispensgrund som nyss berördes.” I övrigt blir i varje fall brottmålsnotiser påtagligt få under årtiondet efter RB:s ikraftträdande- ännu färre än man skulle förmoda enligt det sagda. Att 54: 10 p. 2 RB synbarligen tillämpades så sällan kan verka anmärkningsvärt med tanke på att det ju av rättssäkerhetsskäl bara fordrades en röst för ändringsdispens för att såda» skulle meddelas. I andra situationer kan man inte finna någon särskild följsamhet mot majoriteten hos domstolens ledamöter - frekvensen av skiljaktiga meningar var stor också på 1950-talet. Troligen fick dock den som ensam på en dispensavdelning hade uppfattningen att domen borde ändras vara alldeles speciellt säker på sin sak för att vilja driva igenomett prövningstillstånd. Frånsett när han av något skäl kunde säga sig att majoritetens mening inte var representativ, fanns det ju en klar risk för att han alltjämt skulle hamna i minoritet också på en femmansavdelning (eller rentav efter huvudförhandlingen finna att målet var rätt dömt); då var det han ensam som i onödan ställt till med kostnader och besvär för parterna och belastat domstolen med ett mål utan juridiskt intresse. Svårigheten att omvärdera bevisning som upptagits i de lägre instanserna har naturligtvis medverkat också i detta sammanhang. HD:s obenägenhet att släppa fram brottmål till prövning stämde i alla händelser mindre väl med processlagberedningens nyss omtalade kalkyler. Saken observerades under 1950-talet, då man i efterdyningarna av rättsrötedebatterna i decenniets början särskilt på liberalt håll gärna ville finna svagheter i rättsväsendet; dessutom vägrades prövningstillstånd i en del uppmärksammade mål, bl.a. det omstridda s.k. Helandermålet,’"* vilket också väckte ont blod. I riksdagsmotioner 1957, främst av folkpartister, tog man upp dessa frågor. Man finner där det välkända argumentet att HD inte själv borde bestämma över sin arbetsbörda, och motionärerna befarade dessutom rättsosäkerhet genom att hovrätterna i realiteten blev sista instans i så många mål. Förslaget gick ut på att antingen HD borde pröva samtliga mål där hovrätten ändrat tingsrättens dom - alltså de difforma målen - och dessutom andra mål där de tilltalade bestred brottslig gärning, eller också att dispensprövningen skulle tas ifrån HD och läggas på ett särskilt organ.Bl.a. riksåklagaren var inte avvisande till en utredning om vidgade dispensmöjligheter. Lagutskottet avstyrkte motionerna, men utskottet uttryckte vissa bekymmer för allmänhetens tilltro till rättsskipningen och ställde sig försiktigt positiv till att med tiden möjligheterna till fullföljd Se NJA 1950 B 9, B 28, B 34; NJA 1951 B 8. - I övrigt har i mål av denna typ domen vanligen ändrats åtminstone av en ledamot. B-notiser somenligt min mening tyder på ändringsdispens var 8 år 1950, 5 år 1951, 7 år 1952, 5 år 1953, 3 år 1954, 7 år 1955, 7 år 1956. Målet - välbekant för en äldre generation - gällde åtal mot en biskop för förtal; denne fälldes till ansvar och avsattes. (Påföl|den ändrades senare efter resning.) Se framför allt Mot AK 1957; 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=