283 kunde bli vidlyftig nog ändå-särskilt när man hade fonetiskt upptagna vittnesmål att läsa upp. Man kan undra omprocesslagberedningen till fullo insåg hur pass tidsödande en huvudförhandling i HDtrots allt kunde bli. Allt som allt får man anta att sannolikheten för ändring i praktiken måste vara betydligt mer än 50 % för att en ren ändringsdispens skulle te sig motiverad. Men några såkra uttalanden är naturligtvis svåra att göra på denna punkt - inte minst med tanke på att andra dispensgrunder kan ha spelat in. Vad först angår den allmänna dispensgrunden - att det med hänsyn till omständigheterna förekom skäl till talans prövning - krävdes visserligen inte att hovrättens dom skulle te sig tvivelaktig. Att de grövre brottmålen här ansågs inta en viss särställning framgår redan av 1945 års lagstiftning, då ändringsdispens infördes; fram till RB:s ikraftträdande behövdes inte prövningstidstånd, när talan fullföljdes av tilltalad som dömts till straffarbete minst ett år eller till förvaring eller internering.'** Men det står ändå klart att starka skäl skulle fordras också för att ta upp ett mål med stöd av denna regel. Somexempel nämndes för brottmålens del att någon dömts till livstids straffarbete.'*^ För att få en bild av situationen får man naturligtvis också ta hänsyn till möjligheterna till prejudikatsdispens. Som nämnts fordrades vid denna tid att det skulle vara av »synnerlig vikt» med ett prejudikat. Det tyder på att avvägningen av skäl för och emot dispens av denna typ skulle ha gjorts litet annorlunda än nu. Det har man emellertid bestritt (i varje fall när det gällde tiden närmast före 1971 års lagändringar).Hur det än förhåller sig med detta bör i varje fall påpekas den roll en kombination av dispensgrunder kan ha spelat vid denna tid: hovrättens bedömning verkade något tveksam, målet kunde ha något juridiskt intresse, målet var samtidigt av betydande vikt för den enskilde, och tillsammantaget kunde detta vara skäl för prövningstillstånd. Sådana resonemang förekommer också med nuvarande regler,^' och med de äldre bestämmelserna bör det ha varit lättare att låta möjligheterna till ändring inverka. Jag undrar om inte resonemanget fått spela en roll i flertalet av de dispenserade mål där inte ett klart prejudikatsintresse förelegat. Tillämpningen av de nya dispensreglerna får bedömas mot denna bakgrund. Föredragningen av mål där ändringsdispens kunde komma ifråga har varit långt utförligare än när bara prejudikatsdispens blev aktuell, och frågan om ändring torde också ha diskuterats ingående i de tveksamma fallen. Men bara undantagsvis har detta lett till prövningstillstånd på sådana grunder. Omman går igenom NJA åren efter det att nya RB trätt i kraft, får man intrycket att typiska ändringsdispenser meddelats påfallande sällan. Rimligen bör dessa avgöranden normalt förekomma i notisavdelningen, men särskilt brottmålsno- ■"* Se 30:8 GRB. Ekelöf a.st. Se L. Welamson, Rättegång VI, s. 167 och O. Höglund i Festskrift till Lars Welamson s. 344 f. Jfr Bengtsson i 1989 s. 221.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=