282 Beslutet i dispensfrågan kunde på detta vis bero på en allmän sammanvägning av omständigheterna i målet som inte nödvändigtvis behövde analyseras närmare av domstolen och aldrig behövde redovisas skriftligen. Kanske var det olika omständigheter somblev avgörande för de enskilda ledamöterna. Visserligen kan man anta att förhållandena varit liknande under åren före ändringsdispensens införande, då HD i de flesta tvistemål utan motivering fastställde hovrättens domar på hemställan av revisionen; några nyanser i uppfattningen synes man inte ha gått in på heller i dessa fall. Men läget måste ändå bli ett annat när det inte ens komi fråga att motivera avgörandet. Hur god vilja än ledamöterna hade att gå till botten med problemen, har detta varit ägnat att leda till en mera ytlig prövning. Det är alltså svårt att komma ifrån, att även när ändringsdispens blev aktuell prövningen i sak var av lägre kvalitet än bedömningen av fem justitieråd i ett dispenserat mål. Också frånsett detta är det nog klart, att en bedömning av målet inte heller när ändringsdispens kommer i fråga kan ske på alldeles samma sätt som efter det att prövningstillstånd beviljas. Dispensfrågan prövas naturligtvis med utgångspunkt i hovrättens avgörande, inte från ett nolläge. Det räcker inte att konstatera att utgången i HDförefaller tveksam. Visserligen behöver inte hovrättens avgörande framstå somdirekt felaktigt. Gärde framhöll i sin nämnda artikel, att det borde vara nogför dispens omen viss grad av sannolikhet förelåg omatt avgörandet skulle ändras,"*^ och Ekelöf menade på ungefär liknande vis, att det var tillräckligt att den som röstar för ändringsdispens finner hovrättens domvara tvivelaktig.'*^ Man kan emellertid fråga om inte prövningsavdelningen i allmänhet krävde något mera än så. Av stor vikt var självfallet de begränsningar somgällde i fråga omomvärdering i HD av muntlig bevisning (55; 14 RB) och kravet på synnerliga skäl för att sådan bevisning skall tas upp i högsta instans (35: 13 RB). Även när de processuella reglerna tillät en avvikande bedömning av muntlig bevisning i HD, fick man vidare räkna med att denna hade mindre värde än i tidigare instanser. Om förhör med vittnen och parter inte kunde få någon avgörande betydelse, tillkom andra faktorer som kunde tala mot ändringsdispens. När ett mål i och för sig inte var intressant från juridisk synpunkt, kan det inte ha verkat särskilt angeläget att sätta igång med ett muntligt förfarande i HD, med tanke på de kostnader och de bekymmer som det kunde medföra för parterna och den ökade arbetsbelastning det innebar för HD— med begränsad vinst från allmän synpunkt. Att märka är att möjligheterna till avgörande på handlingarna vid denna tid var mindre än nu; det fordrades, enligt 55: 12 RB enligt dess dåvarande lydelse, huvudförhandling i praktiskt taget alla icke medgivna mål, när själva saken prövades. Det är klart att de begränsade möjligheterna till att ta upp muntlig bevisning medförde en viss tidsvinst, men en huvudförhandling Sv]T\9}>7s. 742. P. O. Ekelöf, Kompendiumöver rättsmedlen (1956) s. 106.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=