281 Propositionen med förslag till ny RB, av 1942, stämde här med processlagberedningens ståndpunkt utan att vare sig lagrådet eller departementschefen gick in på dispensproblemet.I första särskilda utskottet, som behandlade förslaget, reagerade ett par ledamöter mot att ett utvidgat dispensförfarande föreslogs. Reglerna ansågs ge en tremannaavdelning alltför stor makt; det sades också att HD inte själv borde få reglera sin arbetsbörda. Argumentet återkom om folkets gamla rätt att gå till kungs och de olyckliga verkningarna av att denna ytterligare inskränktes. Utskottets majoritet framhöll dock att, för att inte HD;s arbetsbörda skulle för mycket belastas när muntligheten genomfördes, det inte torde återstå annan utväg än den processlagberedningen anvisat och att - bortsett från de begränsningar i fullföljden som redan gällde - alla överklagade hovrättsavgöranden skulle underkastas en saklig granskning, varvid en röst för ändringsdispens skulle vara nog. Utskottet föreslog somett förtydligande att skäl till ändring uttryckligen nämndes som exempel på dispensgrund.Också majoriteten synes alltså har varit angelägen att poängtera att inga felaktiga domar fick tolereras. - Utskottets ståndpunkt godtogs av riksdagen, utan att debatten i kammaren mer än flyktigt berörde dispensfrågorna.'*'* Lagstiftarens inställning när RB antogs kan sägas vara präglad av det folkliga synsättet. Bara i de mindre viktiga målen accepterade man att hovrätten normalt blev slutinstans. Det är tydligt att det mera tekniska betraktelsesätt som framträtt i arbetet på balken slutligen framstått som alltför svårt att genomföra på politisk väg. 6. Dispensprövningen enligt nya RB Frågan var nu hur dessa till synes väl avvägda dispensregler skulle tillämpas. De lämnade onekligen en betydande frihet åt HD; bortsett från bagatellmålen kunde man dispensera efter gottfinnande - för att ändra hovrättsavgörandet, för att få framprejudikat, för att ett viktigt mål rimligen borde avgöras av HD. Beslut om beviljad eller vägrad dispens behövde alltjämt inte motiveras, till skillnad från andra beslut. När hovrättens beslut godtogs behövde det inte vara på samma grunder som hovrätten angett i sina skäl; att man anslöt sig till dess principiella resonemang kunde undantagsvis markeras genom att beslutet att vägra dispens refererades, men annars varnade sakkunniga personer för att man i rättsvetenskapliga sammanhang fäste någon vikt vid fall där prövningstillstånd vägrades. ■*^ Det gick alltså bara att konstatera, att HD av någon anledning ansåg hovrättens domacceptabel på papperet. ■*’ Prop. 1942: 5 bl.a. 528 f. Första särskilda utskottet 1942 s. 305 ff. (reservation av Linder), s. 314 f. (reservation av G. Branting). FK 1942 22: 12, AK 1942 22:24. Jfr N. Beckman, i TSA 1962 s. 165 f. och Fl. Karlgren i SvJT 1961 s. 212, noten. aven 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=