280 varande ordningen. Vid sammanträde med den rådgivande nämnden reagerade dock flera ledamöter i denna mot förslaget. Häradshövdingsrepresentanten gjorde invändningar mot att prövningstillstånd skulle krävas i alla mål - även äktenskapsmål - och hänvisade somväntat till allmänhetens rättsuppfattning. Och den liberale advokaten, tidigare justitieministern Eliel Löfgren var bekymrad för att de grövre brottmålen inte skulle prövas utan vidare, en synpunkt somockså kom fram vid överläggningar i HD. - Borgmästaren Bissmark, också han tidigare justitieminister (i en högerregering), framhöll däremot att kraftåtgärder var nödvändiga och att just de grova brottmålen tog mycket av HD:s tid. Det kan nämnas att bara en av de fyra lekmännen i den rådgivande nämnden hade invändningar mot att synnerliga skäl krävdes för dispens. Vid närmare eftertanke övergick emellertid processlagberedningen till att formulera regeln om ändringsdispens på ett annat och mera generöst sätt.'** De bakomliggande tankegångarna hade antytts redan i en artikel år 1937 av Gärde. HD:s uppgift kunde uppenbarligen inte inskränkas till att tillvarata intresset av enhetlig lagtolkning och rättstillämpning; den var också att tillgodose rättssäkerheten i det enskilda fallet. Från denna synpunkt var det naturligt att på det viset begränsa HD:s arbetsbörda, att domstolens prövning i alla dit fullföljda mål berodde av prövningstillstånd. Enligt Gärde, vars uppfattning stämde med beredningens slutliga förslag, skulle inte (somhan tidigare tänkt sig) synnerliga skäl krävs för dispens av detta slag; alternativet nämndes inte. I stället skulle det räcka att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekom till prövning, och därmed åsyftades i första hand att domen kunde bli ändrad. - I beredningens motiv gav man exempel, välkända från den tidigare diskussionen, på fall där dispens skulle ges oavsett omskäl förelåg att ändra hovrättens dom: de grövre brottmålen, mål somrörde stora ekonomiska värden, mål med starkt delade meningar i lägre instanser, och mål där en förut ostraffad person dömts för vanärande brott. Man räknade med att prövningstillstånd skulle meddelas i omkring 1/3 av alla fullföljda mål, ifall överklagande skedde i samma utsträckning som då. Hur HD skulle hinna med något sådant vid ett muntligt förfarande diskuterades inte i betänkandet. Förslaget innebar onekligen en lösning av den känsliga frågan omprövningstillstånd som bör ha framstått som någorlunda tillfredsställande för de flesta. Materiell rättvisa kunde skipas i alla viktigare mål. Redan en röst för ändringsdispens skulle vara tillräcklig. Under sådana förhållanden fanns det inte samma skäl att bekymra sig för att viktiga mål avgjordes av bara tre justitieråd. Och allmänhetens önskan att HD skulle ta upp stora och uppmärksammade mål kunde tillgodoses också när hovrättens domvar riktig. - I dessa fall, i motsats till vid prejudikatsdispens, hade processlagberedningen ju avstått från att kräva att skäl av synnerlig vikt talade för prövningstillstånd; även om man inte bör tillmäta skillnaden så stor betydelse, markerar den dock ytterligare att en huvuduppgift för HDalltjämt var att skipa materiell rättvisa. ■*' Se omdet följande SOU1938: 44 s. 59 ff., 554 ff. och Gärde i SvJT 1937 s. 741 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=