279 skulle föreligga synnerliga skäl att avvika från HD:s bevisprövning. Och dessutom skulle man överväga ytterligare åtgärder för att hindra en för stark tillströmning av mål. Saken skulle ingående utredas, varvid man speciellt borde undersöka omfullföljd borde uteslutas i vissa grupper av mål.^^ - Det särskilda riksdagsutskott mentschefens uppfattning. Man framhöll också här risken av stötande resultat, särskilt i brottmål, omkommissionens förslag följdes, och dess svårförenlighet med traditionell rättsuppfattning. Ett par reservanter angrep särskilt reglerna om summa revisibilis - en fråga som annars tycks ha blivit mindre kontroversiell under de 15 år reglerna härom gällt. behandlade propositionen delade i stort sett departe- som 5. Processlagberedningens lösning Så tog processlagberedningen över arbetet, under justitierådet Gärdes ledning. Några större meningsskiljaktigheter omHD:s roll framträder inte i beredningens protokoll, däremot en betydande tvekan på vissa punkter. Man tycktes aldrig ha tänkt sig att ta bort spärren i tvistemål, där inte summa revisibilis uppnåddes, och enkla bötesmål. Här skulle bara förekomma prejudikats- och intressedispens. En sådan begränsning ansågs även vara motiverad med tanke på att parternas processkostnader skulle stegras vid ett muntligt förfarande i överinstans.- Men dessutom skulle också ett dispensförfarande förekomma i större mål - det var alltså det uppslag somframförts inomlagrådet som man nu tog fasta på. Först arbetade man med en regel med tre dispensgrunder utöver prejudikatsoch intressedispens: rättegångsfel som kunde antas ha inverkat på avgörandet, oriktig rättslig bedömning av hovrätten och synnerliga skäl till ändring i hovrättens avgörande.■*° Sedan gick man över till en mera renodlad ändringsdispens i dessa mål: anledning skulle förekomma att hovrättens rättstillämpningvar oriktig eller att hovrätten ej rätt bedömt den bevisning somenligt handlingarna förekomi målet. Tanken var att åstadkomma ett mera summariskt förfarande för att lindra HD:s arbetsbelastning men inte att inskränka dåvarande fullföljdsmöjligheter. Vidare skulle HDha begränsad möjlighet att avvika från hovrättens bevisbedömning. De risker en sådan reformmåste medföra för att inte materiell rättvisa skipades tycks inte ha ansetts somnågot större problem. Vissa bekymmer hade däremot beredningen för att parterna på detta vis ändå skulle uppmuntras att klaga i alla större mål. Kanske berodde det på detta att man under något år tänkte sig en regel där det krävdes synnerliga skäl för ändringsdispens i både tviste- och brottmål. Systemet låg alltså ganska nära den nuProp. 1931:80 s. 113 f. Särskilda utskottet 1932; 1 s. 26; s. 67, 94 (reservationer). Frågorna diskuterades rätt flyktigt i riksdagen (FK 1931: 39 s. 111 ff.). Jfr N. Gärde i SvJT 1937 s. 740 ff. ■*° Utkast 25.9 1934. Jfr vidare härom och om det följande processlagberedningens protokoll (i riksarkivet).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=