278 rättegångsfel, om hovrättens bevisbedömning var uppenbart oriktig. Men så småningom gick man över till att konsekvent utesluta sakfrågan - t.o.m. straffmätningsfrågor. Regeln var utan tvivel krånglig - något som bl.a. illustrerades i promemorian vid den följande lagrådsföredragningen, där bl.a. det förekommer ett antal subtila resonemang omvilka uttryck i lagen somhar en »juridisk valör» och därför föll under rättsfrågan. Man betonade också vilka stora krav regeln ställde på hovrätten, när det gällde avfattningen av domen. Bedömningen av sakfrågan skulle ju läggas till grund för HD:s avgörande av målet. - Den intresserade kan här finna en viss parallell till den aktuella diskussionen om hur HD skall bryta ut en prejudikatsfråga och sedan lägga hovrättens bedömning av målet i övrigt till grund för sitt avgörande.^"* Kommissionens ståndpunkt utsattes för åtskillig kritik vid remissbehandlingen och granskningen av lagrådet. Också här finner vi de karakteristiska resonemangen omatt HD inte borde avskäras från prövning av hela saken. Det skulle enligt häradshövdingföreningen inte stämma väl med vårt folks betraktelsesätt. Advokatsamfundet framhöll, att förslaget skulle innebära offrandet av ett stort värde i svensk rättsskipning och förvisso även så skulle uppfattas av allmänheten. »Endast tvingande sakskäl böra kunna föranleda, att man rubbar folkets trygga medvetande, att Högsta domstolen oinskränkt dömer Konungens dom.» Man betonade vikten av att materiell rättvisa uppnåddes genom att saken prövades i hela dess vidd.^^ På många håll, bl.a. från lagrådets sida, utvecklade man hur besvärlig gränsdragningen mellan sak- och rättsfråga var. Och lagrådet ansåg det dessutom olämpligt att ta bort begränsningarna i fullföljdsrätten i mindre mål - någon klagan att de medfört ogynnsamma verkningar hade inte märkts. En ledamot (justitierådet von tanken, att ett systemmed ändringsdispens skulle införas: en part måste i princip kunna åberopa en rättslig felbedömning eller ett rättegångsfel till grund för sitt ändringsyrkande, men i grövre brottmål fick dispens ges också vid ursäktlig felbedömning av bevisning eller med hänsyn till graden av brottslighet. Även denna dispensprövning skulle göras av tre ledamöter. Tankegångarna utfördes emellertid inte närmare. I en proposition av 1931, angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, framhölls att för dem som såg som HD:s uppgift uteslutande eller huvudsakligen att främja en enhetlig rättstillämpning och mindre att vaka över att avgörandet i varje särskilt fall var materiellt riktigt, det låg nära till hands att förorda processkommissionens förslag. Men man kunde på goda grunder ifrågasätta, om inte en så stark begränsning av HD:s prövningsrätt vara ganska främmande för den allmänna rättskänslan och kunde leda till resultat somi särskilda fall var stötande. I varje fall skulle det hela bli komplicerat - det var också departementschefens mening. Han förordade i stället en regel att det Jfr Prop 1988/89:87 s. 21 ff., 77 ff., 90 ff., 109ff. ” SOU1927: /5 s. 284. SOU1928:19 s. 37 ff., 48 f. (von Seth). Seth) här inne på var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=