277 nomstickprov i akterna; redan nu gällde att beslut i dispensfrågan inte motiverades. En väsentlig fördel måste naturligtvis ha varit att bara tre justitieråd prövade dispensfrågan. Annars torde tidsvinsten för domstolen ha varit måttlig, eftersom man i revisionsmål så ofta fastställde hovrättens dom på revisionens hemställan. Att döma av föredragningspromemoriorna medförde reformen också en viss vinst från föredragningssynpunkt; i mål ovanför summa revisibilis hade promemoriorna väsentligen samma karaktär som de alltjämt hade före 1971 års reformer (fast föredraganden under den äldre RB:s tid inte hade samma nytta av att hänvisa till den överklagade domen), medan i dispensmål den gjordes betydligt kortare. En annan sak att observera var att också dispensgrunden omprövningens vikt för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning hade ett inslag av ändringsdispens, fast den bara avsåg en rättsfråga; man tänkte framför allt på fall där hovrätten avvek från HD:s praxis, alltså på avgöranden som från HD:s synpunkt framstod som oriktiga. Och dispensgrunden, att saken för parten hade synnerlig betydelse, tog tydligen sikte på det enskilda intresset av ändring.^' Riktigt konsekvent var man alltså inte, när den enskilde skulle avskäras från att klaga i ointresSanta mål. Men detta torde ha haft begränsad praktisk betydelse. Lösningen i 1915 års lagstiftning framstod emellertid bara somprovisorisk; arbetet fortsatte på en rättegångsreform. Frågorna om en begränsning av fullföljdsrätten i HDtogs nu upp av processkommissionen, som under två ordförande — först regeringsrådet Falk och sedan justitierådet Westring— utarbetade 1926 års förslag till reform av rättegångsväsendet. Här inträffade det anmärkningsvärda, att man slog in på en helt annan väg än vad 1915 års reform och uttalandena i samband därmed tydde på. Reglerna om summa revisibilis skulle upphävas, och ingen dispensprövning skulle ske; HD skulle i stället arbeta på femmannaavdelningar - något som bl.a. motiverades med att förtroendet för rättsskipningen i högsta instans annars kunde äventyras. Den lättnad i arbetsbördan som behövdes skulle uppnås genom att HD:s prövning konsekvent skulle inskränkas till rättsfrågan och till målets formella behandling. HDskulle bli en verklig revisionsinstans. Beträffande sakfrågan skulle man vara bunden vid hovrättens bedömning. Genom denna ordning skulle HD, menade man, slippa en stor del av brottmålen, där sakfrågan dominerade. Och i revisionsmålen skulle skriftlig handläggning bli det normala.Så länge det gällde en rent juridisk bedömning, innebar förslaget alltså starka garantier för att den materiella rättvisan tillgodosågs; en felaktig bevisprövning av hovrätten skulle däremot inte bli mycket att göra åt. Denna delvis ganska extrema ståndpunkt kom man först så småningom fram till.-’^ Till en början tänkte man sig att sakfrågan skulle kunna tas upp, utomvid Så Kallenberg a a s. 274. SOU1926:32 s. 194 ff. Se processkommissionens protokoll (riksarkivet).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=