275 inomHD.'^ Den ståndpunkten intog också regeringen i en proposition år 1915 - framlagd just av Hasselrot, somåret innan blivit justitieminister. Gränsen i tvistemål skulle redan nu vara 1.500 kr. I bagatellmålen kunde dock dispens ges när förnyad prövning befanns vara av vikt för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning och när saken för parten hade synnerlig betydelse utöver det enskilda målet. I brottmålen fordrades dispens i huvudsak när den tilltalade dömts till böter omhögst 1.500 kr. (Se närmare 30 kap 5 och 6 §§ GRB.) Dispensfrågan skulle prövas av en tremannaavdelning. I motiven underströks, att dess uppgift ingalunda var att ingå i prövning av frågan omhovrätten dömt riktigt; inte heller skulle förutsättning för prövningstillstånd utan vidare föreligga när hovrätten ansågs ha oriktigt tillämpat en lagregel eller rättsgrundsats. Bedömningen skulle här i hög grad bero på vikten av grundsatsen i fråga och även på om målet var ägnat somprejudikat; avvikelsen kunde också vara mera skenbar, när den berodde på billighetshänsyn.^° Vidare skulle det finnas skäl för prövningstillstånd även då prejudikat saknades och fick anses behövliga, särskilt i fråga om mål som var »av mera ömtålig art» på grund av målens talrika förekomst eller med hänsyn till sociala eller politiska förhållanden.*' - Resonemangen var alltså ganska lika dem som HD idag för i dispensmål.'* En dispensprövning genom tre man föreslogs också för fall där en part på grund av fattigdom ville slippa ställa säkerhet för rättegångskostnad (»fattigdispens»). Enligt motiven skulle han slippa deponera beloppet, så snart han hade någon utsikt att vinna bifall till sin talan i HD.*^ Här skulle alltså förekomma något som liknade en ändringsdispens. En väsentlig fråga var om prövning i två instanser dög från rättssäkerhetssynpunkt. Det menade departementschefen, och han var positiv till tanken att HD i en framtid bara skulle ha uppgiften att bedöma rättsfrågan; för det krävdes dock en fullständig omgestaltning av förfarandet i lägre instanser. I propositionen betonades, att HD:s främsta uppgift, som gick vida utöver den att skipa rätt i enskilda fall, var att vårda rättsenheten inomlandet.*'* Också lagutskottet var nu positivt. Man hade dock ett gott öga till konformitetstanken och ville gärna bygga vidare på Hellners uppslag omett dispensförfarande i dessa fall. Saken vållade emellertid en viss politisk strid. Ett par skiljaktiga liberala ledamöter ville i stället införa en konformitetsregel, och denna närmast tekniska fråga debatterades livligt i kamrarna.*'’ Åter framhölls att proProp. 1914 B: 64 s. 15 t., 35 tf., 47 f. Prop. 1915:4 s. 56. ■' Sc LU 1915:15 s. 26; jfr om dessa frågor E. Kallenberg, Dc ordinära dcvolutiva rättsmedlen i svenska civilprocessen, 2 uppl 1922, s. 270 ff. ■’ Jfr här Bengtsson a.a. Jfr prop 1915:4 s. 34, Kallenberg a a s. 301. Prop. 1915:4 s. 22 ff. Jfr särskilt LU 1915: 15 s. 11 ff., 73 (reservation), AK 1915 III: 45 s. 29 ff. (Staaff), s. 47 f. (O. Persson).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=