274 invändning i HD:s yttrande över förslaget,'"* och den synpunkten blev också avgörande vid riksdagsbehandlingen. Lagutskottet hänvisade till att förslaget inte stämde med den uppfattning rörande parternas rättigheter som allmänt gjorde sig gällande hos landets befolkning.’^ Förslaget föll också i riksdagen. Utskottet var här inne på en särskild variant av den folkliga synen på fullföljdsbegränsningen: den får inte gynna de rika. Den invändningen blir aktuell så snart man särbehandlar mera bagatellartade mål i fråga omfullföljden. Men den behöver inte alltid bli avgörande; man kan som antyddes i propositionen också se saken så att rättegångskostnaderna bör minska för parter i små omständigheter. Det är ju en viktig tanke bl.a. bakom 1973 års lagstiftning om tvistemål ommindre värden, där fullföljden också är inskränkt.'^ Lagutskottet hade hoppats att ett ökat antal justitieråd, ändringar angående HD:s laggranskning och inrättandet av regeringsrätten skulle klara av problemen. Men de blev snart akuta igen. År 1913 slog JO- Berndt Hasselrot - larmomförhållandena; han pekade på möjligheten att införa en summa revisibilis. Bagatellmålen skulle i princip undantas från prövningen. JO anknöt till lagutskottets invändning mot 1907 års förslag, men »utomordentliga förhållanden kräver emellertid utomordentliga åtgärder».''^ Och riksdagen tog denna gång upp tanken; den »oerhörda långsamheten» i rättsskipningen i HD— i revisionsmål i genomsnitt 2,5 år — ansågs vara »en verklig olycka för rättstillståndet i landet». Lagutskottet åberopade ett uttalande av HDatt domstolen av tidskäl inte kunde motivera sina avgöranden så utförligt somönskvärt och därför hade svårt att fullgöra sin synnerligen viktiga uppgift att värna omenhet och konsekvens i lagtolkning och rättsskipning. Men bagatellmålen borde inte helt hållas utanför HD:s bedömning; efter danskt och norskt mönster borde »efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet» talan få fullföljas när avgörandet hade betydelse utöver den föreliggande saken eller den hade väsentlig vikt för den klagande utöver förmögenhetsvärdet.'* Här dyker alltså tanken på dispensprövning upp, synbarligen efter nordisk förebild. Ordföranden i den processkommission som tillsatts år 1911, justitierådet Johannes Hellner, utredde frågan. Han diskuterade möjligheten av en dispensprövning av en tremannaavdelning i HD, och detta närmast i konforma mål där underrätt, hovrätt och även revisionen i sitt betänkande kommit till samma utgång; enligt statistik från 1912 hade då detta i 92,2 % av sådana revisionsmål blivit HD:s beslut. Den tanken ansågs dock alltför krånglig och skulle leda till godtyckliga resultat. Vad somåterstod var införande av summa revisibilis; mål under värdegränsen skulle prövas bara efter tillstånd av en dispensavdelning Prop. 1907:93 s. 80 f. LU 1907:70 s. 10. Jfr nedan vid not 65. JO:s ämbetsberättelse, 1913 s. 274 ff. '* NJA II 1913 s. 436 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=