273 En annan synpunkt har däremot oftast kommit i skymundan i diskussionen omatt begränsa HD:s prövning: håller underdomstolarna, främst hovrätterna, en standard somgaranterar att rättssäkerheten tillgodoses utan HD:s medverkan? I de flesta fall tycks man ha tagit detta för givet; vad som vållat bekymmer är själva rättegångsordningen i underinstanserna, inte dömandets kvalitet. Ibland har dock politikerna betonat HD:s särskilda kvalifikationer och det särskilda förtroende allmänheten har för domstolen. Men det var ganska länge sedan. 3. Dispensprövningens införande När man under seklets första år tog upp frågan vad som skulle göras åt HD:s arbetsbörda, var det inte någon ordning med prövningstillstånd somi första hand var aktuell. I stället var man framför allt i en proposition av 1907 inne på att generellt avskaffa prövningen i tre instanser av bagatellartade mål, i första hand civilmål. Det gällde tvister där intresset kunde skattas i pengar; man menade att det här inte var lika betänkligt att inskränka prövningen till två instanser, när ett offentligt intresse fordrade det. Det enskilda intresset skulle i jämförelse med detta vara ringa, och här tog man hänsyn till risken för den enskilde att betala motpartens rättegångskostnad. En sådan fara skulle alltså göra att den enskildes önskan att få saken prövad vägde mindre tungt. Det påpekades att den risken var speciellt allvarlig för demsomhade det sämre ställt ekonomiskt — en lagändring kunde därför sägas särskilt gynna dem." I dessa mål skulle alltså ingen fullföljd alls vara möjlig. Gränsen blev 2.000 daler - 1.000 kr. Vissa förebilder hade man här i 1734 års lag, där det tidigare gällt ganska komplicerade värdegränser för fullföljd, som var konstruerade på samma vis. I brottmål skulle nu fullföljdsförbud för den tilltalade gälla bara brott där inte annat än böter ingick i straffskalan; det spelade alltså ingen roll hur pass allvarligt brottet var i det enskilda fallet. Man ville undvika att hovrätten genom sin straffmätning skulle påverka möjligheten att överklaga.’’ Översteg böterna 2.000 daler tilläts fullföljd.'^ På detta vis ansågs i 1907 års proposition HD:s arbetsbörda kunna lättas, så att domstolen kunde klara de besvärliga balanserna. Mot denna metod hade man emellertid en närliggande invändning, sompolitiskt kan ha varit tacksam: regeln kunde lätt framstå som en olikhet inför lagen. Det var bl.a. JRTryggers Jfr särskilt nedan vid not 26, 29, 35. " Prop. 1907:93 s. 14. Prop. 1907:93 s. 15 f. - Ståndpunkten verkar välmotiverad med tanke på den vanliga misstänksamheten hos förlorande parter som inte får sin sak prövad i högre instans; liknande hänsyn präglar inte 1989 års fullföljdsregler, där beslutanderätten rörande dispensmöjligheten i en hel del praktiska fall läggs i hovrättens hand (»ventil»). Se prop. 1988/89:87 bl.a. s. 33 ff. samt nya regler i ÄktB (8:4) och FB (20:12). '' Se omdet sagda 30 kap. 5 och 6 §§ förslaget. 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=