272 utan juristhjälp (ett antagande somtyvärr inte alltid visat sig hållbart). - Från den synpunkten kunde också regler om ändringsdispens fylla en lämplig funktion. Vad som hela tiden blivit aktuellt är alltså en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen: skall vissa parter få stå risken för att domstolsväsendet skall kunna fungera på acceptabelt vis ur ett större perspektiv? Från politisk synpunkt är det påfallande att det omtalade, mera lekmannamässiga synsättet i Sverige traditionellt har framträtt som ett liberalt eller folkpartistiskt kännetecken. Den mera tekniska synen på dessa frågor har gärna anlagts av konservativa politiker och ämbetsmän och har i allmänhet godtagits också av socialdemokraterna, i synnerhet sedan de senare med regeringsmakten även övertagit ansvaret för att domstolarna skall fungera. Några helt klara politiska skiljelinjer finns dock inte. Resultatet av politikernas funderingar på dessa frågor har i alla händelser varit, att undan för undan HD:s mera ingående sakprövning har reducerats till allt fårre mål. I stora drag innebår denna utveckling följande. År 1915, då bl.a. summa revisibilis infördes - alltså särregler för mål som rörde mindre än 1.500 kr - tog man bort bagatellartade och juridiskt ointressanta mål från den egentliga prövningen. Genomnya RB (till stor del redan 1945) infördes den ändringsdispens jag talat om: man tog bort juridiskt ointressanta mål inte bara om de var bagatellartade utan också omde rörde viktigare frågor men på papperet föreföll rätt dömda. På det viset slapp man ett tidsödande muntligt förfarande i dessa mål. År 1971 tog man somsagt ännu ett steg: nu avskaffades ändringsdispensen i princip, och alla mål behandlades i stort sett på samma sätt somtidigare bagatellmålen. Mål som inte är givande från prejudikatssynpunkt skall gallras bort omde inte är påfallande tokigt dömda. Efter att ha frågat ommålet var feldömt övergick man alltså till att fråga om det var feldömt eller juridiskt intressant, och nu frågas i princip bara om det är juridiskt intressant. Den materiella rättvisan har alltmer trätt i bakgrunden. Där är vi alltjämt - vad somsedan hänt är bara att dispensprövningen inte sker i sådan kvalificerad sammansättning som tidigare. Jag kan påminna om att också andra sätt att inskränka HD:s prövning har diskuterats under årens lopp. Man skulle låta HD pröva bara rättsfrågan i målet, inte sak- eller bevisfrågor; man skulle ta undan vissa typer av mål från prövningen; man skulle på ena eller andra sättet undanta s.k. konforma mål, alltså där underrätt och hovrätt kommit till samma resultat, vilket förutsätts vara riktigt. Ingen av dessa metoder har befunnits sakligt tillfredsställande. Svårigheten att skilja mellan sak- och rättsfråga är välkänd, prejudikat kan vara behövliga i alla typer i mål (även om man i övrigt skulle låta hovrätten få sista ordet), och konforma mål behöver långtifrån alltid vara klara i fråga om utgången.^ Jag återkommer emellertid till diskussionen om metoderna här och var i det följande. ’ Jfr bl.a. L. Welamson, Rattegång VI, 2 uppl. 1978 s. 151 ff., SOU 1986: / s. 112 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=