271 Det bör i det här sammanhanget också framhållas att i ett så närbeläget land som Norge man inte har samma syn på den högsta instansens roll. Den norska lagstiftningen innehåller inte samma begränsningar i fullföljdsrätten, och för kja:remålsutvalget (motsvarande dispensavdelningen) spelar frågan om ändringsdispens en viktig roll. Minst en tredjedel av målen tycks komma till förhandling i högsta instans.^ Det är klart att förfarandet i Hoyesterett avviker på vissa sätt från de svenska reglerna, bl.a. genomatt ingen muntlig bevisning tas upp; och i ett mindre land är det naturligtvis lättare att hantera ett system där den högsta instansen försöker skipa rätt också i enskilda fall. Men å andra sidan är ju Hoyesterett prejudikatsinstans också i skattemål och förvaltningsrättliga frågor, och ledamotsantalet är färre. Och även på domarhåll tycks man här ha en annan principiell inställning än i Sverige. Det ger en tankeställare, när ett modernt standardverk beskriver den norska ståndpunkten genomatt tala om »det rettferdighetskrav at saker som i seg selv er viktige og hvor det er store muligheter at underinstansen har tatt feil, forst og fremst bor slippes frem».^ När man för något decennium sedan på norskt rättsvetenskapligt håll ville att Hoyesterett skulle koncentrera sig mera på principfrågor än på att skipa rättvisa i enskilda fall mötte det ett starkt motstånd bl.a. från flera hoyesterettsdomares sida.^ Den tekniskt-administrativa synen på dessa frågor tycks inte alls ha mött samma gensvar i Norge. Vi skall nu se hur konflikten mellan dessa uppfattningar framträder under hela tiden fram till de senaste ändringarna i dispensreglerna. 2. Allmänt omutvecklingen Först några allmänna anmärkningar om utvecklingen. Bakgrunden till diskussionerna ombegränsning av HD:s prövning har både förr och nu varit en konstant tendens i domstolens verksamhet: arbetsbördan ökar alltmer, eller i vart fall känner sig ledamöterna alltmer pressade. De anser sig inte hinna tillvarata HD;s rättsskapande uppgifter och samtidigt avverka mål i en så rimlig takt, att inte rättvisan ter sig alltför trög. Regelbundet har frågan uppkommit om hur situationen skall rättas till utan att domstolen görs för stor. Det har många gånger betonats att HD:s ledamöter redan var alltför många i förhållande till Sveriges folkmängd; nu, när vi dessutomhar bl.a. en regeringsrätt, kan sägas att det ingenstans förefaller så lätt för en jurist som i Sverige att uppnå de högsta domarämbetena. Genom att låta HD fortsätta att svälla skulle man riskera att alltför mycket sänka kvaliteten i domstolen.^ I stället borde man inskränka möjligheten att få mål prövade av HD. Tanken var då att detta samtidigt borde leda till att färre mål fullföljdes och att HDpå så sätt skulle få mindre att göra. Möjligheten att enskilda parter som förlorade i HD likafullt skulle ta chansen att överklaga vållade inga bekymmer; folk ansågs handla rationellt, med eller ^ Se omdet sagda tvistemålsloven § 373, 3 st; straffeprocessloven § 349; jfr A. Brattholm, J. Hov, Sivil rettegang (1980) s. 480 ff. och omtillämpningen T. Wold, i Lov og rett 1967 s. 338 f. ^ T. Eckhoff, Rettskildel^re, 2 utg. 1987 s. 171. ^ Jfr Eckhoff, a a s. 175 ff. ** Se omsådana synpunkter bl.a. NJA II 1913 s. 437 (lagutskottet).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=