270 det naturligt att behovet av prejudikat många gånger får väga tyngst; också klarhet i rättsreglerna är ju viktig från rättssäkerhetssynpunkt. Samma inställning har naturligtvis de som betonar tekniskt-administrativa aspekter och effektivitetshänsyn. Här kan man dessutom hänvisa till vikten både från de enskildas och från det allmännas synpunkt av en snabb och förhållandevis billig rättegång - målen skall inte fördröjas genom meningslösa överklaganden till sista instans. Allt somallt kan vägande samhällsnyttoargument åberopas för att prejudikatsbildningen skall främjas, även omrättfärdighetshänsyn kan bli lidande. - Och dessa argument är naturligtvis särskilt lätta att acceptera för jurister med starka teoretiska intressen: för dem bör det vara tilltalande att gallra bort allt somförefaller juridiskt ointressant. Vad som gör situationen särskilt besvärande ur domarens synvinkel är emellertid vetskapen att allmänheten i stort - för att inte tala om massmedia - ser helt annorlunda än lagstiftaren på dessa frågor. För dem tycks tanken, att vissa felaktiga hovrättsdomar måste accepteras, vara så stötande att man inte vill ta dem riktigt på allvar. Det är tydligen svårt för många att förstå denna dubbla roll för HD:s ledamöter: att så länge målen inte fått prövningstillstånd den materiella rättvisan skall komma i skymundan, men att när väl dispens har beviljats justitierådet får uppträda som en normal domare. Denna folkliga syn på domstolens verksamhet är en realitet som lagstiftaren aldrig kan helt lämna ur sikte; som framgår av fortsättningen ställer den till många svårigheter, särskilt när reformer på området aktualiseras av administrativa skäl. - Är man riktigt noga kan man finna två olika varianter av denna inställning. Den enskilde parten - liksom andra somengagerar sig i särskilda mål - vill ha saken prövad i alla instanser, även om den kan förefalla bagatellartad; den stora allmänheten, och massmedia, vill snarare ha stora och uppmärksammade mål prövade, även om de från juridisk synpunkt är likgiltiga. Vi kommer att finna båda synsätten i debatten omHD:s roll. Jag har nu inledningsvis uppehållit mig ganska mycket vid denna konflikt från domarens synpunkt. Men orsaken är som sagt att problemet inte är nytt. Frågan omoch i så fall hur HD:s prövning skall begränsas har länge — åtminstone sedan seklets början — ansetts ömtålig och besvärlig. Man kan också i äldre tider tala omtvå skilda inställningar till dessa frågor: å ena sidan en administrativ syn, som präglats av tanken att rättsväsendet skall fungera på ett effektivt och tekniskt ändamålsenligt vis och som delvis är en konsekvens av sättet att lagstifta, och å andra sidan det mera lekmannamässiga synsätt somjag just berört, att HD:s uppgift framför allt är att skipa materiell rättvisa. Det innebär inte att det bara är lekmän somföreträder denna senare linje. Jag har redan talat om inställningen hos den ordinäre domaren, kanske närmast i underinstanserna, och samma synsätt har förmodligen en majoritet av advokaterna, liksom andra jurister med nära kontakt med lekmän.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=