9 kunde kungen räkna med en säker ständermajoritet mot den motsträviga adeln. Nu var det den adliga oppositionen somfruktade en riksdag. Somkungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta skrev i sin dagbok i december 1788, kom kungens beslut att inkalla ständerna »somett åskslag», eftersom»oppositionen befarade att kungen hade för avsigt att göra sig enväldig». Oppositionsmännen hade naturligtvis all fog för sin rädsla eftersomGustav III vid det laget insett att tiden var mogen att avskaffa riksrådet, det organ som alltsedan medeltiden hade tjänstgjort som aristokratins maktcentrum. Numera var dock rådet bara en tämligen innehållslös kvarleva från en svunnen tid som utgjorde ett maktorgan för kungens motståndare utan att längre fungera ändamålsenligt somett politiskt-administrativt redskap. Tiden var nu inne för Gustav III:s andra stora revolution. I sin biografi över kungen, som kom ut 1986 under titeln »Den stora rollen. Kung Gustav III spelad av honom själv», har Erik Lönnroth kommit till slutsatsen att kungens sammanstötning med adeln den 17 februari 1789 var det »resultat, som Gustav siktade till alltifrån det att hans beslut om riksdagskallelse stadgade sig». Men kungen var försiktig i sina förberedelser. Han ville odla de ofrälse ståndens missnöje med adeln på ett ordentligt sätt för att kunna slå till i full säkerhet om utgången. Bland de första åtgärder som vidtogs var att utsprida handskrivna politiska broschyrer för att driva upp den antiaristokratiska stämningen i landet. Men också tidningarna togs försiktigt i anspråk för att sätta den politiska utvecklingen i Sverige in i ett större europeiskt sammanhang genomatt i tidningarna presentera den stora jäsning, som för tillfället pågick i Frankrike. Tidningarna fick skriva ytterst lite om den ömtåliga svenska utvecklingen men desto mer om den i Frankrike, och det är intressant att se hur denna nyhetsbevakning gjordes till inrikespolitisk kommentar och propaganda. Först var det oppositionen somtycks ha slagit till. I Den Politiske Mercurius eller Nyaste Stats-Historien, som komut i Stockholm, offentliggjordes mellan den 5 december 1788 och den 23 januari 1789 under rubriken »Franska revolutionen» en hel artikelserie om vad författaren kallade »den omändring af regeringssätt och dymedelst inskränkt Konungamakt, som nu förehafvas i Frankrike genom Parlamenternes sammansätning, Präste-Ståndets yrkande [samt] herramötens och riksdagars hållande». Artiklarna av den 5 och 9 december utmålade en bild av förvirring och oenighet i Frankrike, där adelns åtgärder framställdes i lysande färger. Dauphinéadeln hade till exempel förbundit sig att försvara sina privilegier, och adeln i Béarn citerades på följande sätt: »altid skole vi wara Konungen trogne, men han bör ock hålla sina contracter med oss och Monarchiens constitution». Flera fransmän sades »hafva redan blivit offer för dessa inbördes motsträvigheter, och Fängelserna fyllas med klagande undersåtare, olyckliga martyrer för sin frimodiga opposition». Den 12 december berättades att Bastiljen i Paris var full med fångar, men att det franska hovet äntligen gjort
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=