269 Den allra senaste utvecklingen innebär att lagstiftaren ytterligare skärper denna hållning: för att HD skall kunna koncentrera sig på prejudikatsfrågorna skall domstolen kunna bryta ut dem ur sitt sammanhang och pröva dem separat, och sedan läggs hovrättens bedömning av övriga frågor till grund för avgörandet - tydligen oavsett omresultatet blir materiellt tillfredsställande med den bedömningen/ Såvitt jag förstår har problemet med den ofullständiga prövningen varit ett bekymmer så långe man har haft ett dispenssystem. Redan på domarhåll har man sett på växlande sätt på frågan. Tydligen kan dessa gallringsprinciper te sig stötande för dem som håller fast vid den traditionella domarrollen. Det är naturligt om många domare frågar sig: hur stämmer det med den etik som jag skolats i under många års utbildning, att jag nu skall medvetet godta oriktiga, kanske direkt orättfärdiga domar? Det är klart att ledamöter i HDmed tiden härdas - annars skulle de svårligen kunna behålla sin sinnesfrid och sin arbetslust, i vart fall som dispensreglerna ser ut idag. Men inte så få domare kan nog också efter många år i domstolen uppleva en besvärande konflikt mellan sin lojalitet mot lagstiftaren och sin instinktiva önskan att rätta till felaktigheter och skipa materiell rättvisa. Domaresamvetet tvingar till mera ingående bedömning än den rent tekniska prövningen omdispensgrunder föreligger. Man kan visserligen säga att det inte är en så ovanlig erfarenhet för en domare, var han än dömer, att lagstiftningen tvingar honom till att komma till ett otillfredsställande resultat: i den speciella situation som målet rör ter sig lagens lösning olåmplig eller direkt oråttfärdig. På senare år har som bekant lagstiftaren lämnat allt fler reservutvägar öppna somdomaren kan begagna sig av i sådana fall; det finns möjlighet att jämka oskäliga avtal eller oskäligt skadestånd, att ge påföljdseftergift eller döma till påföljd under straffminimum. Men det är inte alltid sådana utvägar kan begagnas. Vad som är av intresse i de fall vi behandlar, och som skiljer dem från de övriga, är att man måste godta också lösningar som förefaller materiellt felaktiga enligt gällande rätt - domstolen hindras av processuella regler att rätta till saken. Det är nog gemensamt för de flesta domare att man anser processuella regler s.a.s. ha en lägre dignitet än de materiella: de processuella reglerna är medel, eller någon gång hinder, för att uppnå den materiellt riktiga lösningen. Och har domaren den grunduppfattningen, är det klart att han inte är helt lycklig i den situation vi talar om. Å andra sidan är det tydligt, att den som ser som rättskipningens främsta funktion att påverka samhället och särskilt allmänhetens uppträdande i stort, har en annan mening på denna punkt. Den enskildes rätt måste emellanåt uppoffras för att HDskall fullgöra sin uppgift att skapa en enhetlig och förutsebar rättstillämpning. Med den nuvarande lagstiftningstekniken, där frågan omlagreglers närmare innebörd i så stor utsträckning lämnas åt rättstillämpningen, är ■* Se prop 1988/89: 87, särskilt nya 54: 11 och 54: IlaRB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=