268 Under tiden från 1948 (eller egentligen 1945) till 1971 kunde det förekomma båda huvudtyperna av dispens - ändrings- och prejudikatsdispens — och dessutom den mindre betydelsefulla intressedispensen. 54: 10 RB föreskrev att prövningstillstånd fick meddelas bara i vissa fall. Enligt p. 1 gällde detta omdet för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning var av synnerlig vikt att talan prövades av HD (prejudikatsdispens), eller parten visade att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet (intressedispens). Punkt 2 behandlade ändringsdispens: HD fick ta upp målet också om anledning förekom till ändring i det slut vartill hovrätten kommit eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekom till talans prövning. Den sista dispensgrunden hänvisade alltså inte direkt till ändringsmöjligheten, och den brukade emellanåt kallas för »allmän dispens». - Att märka är vidare att dispens enligt p. 2 bara kunde meddelas omvärdet av vad den klagande parten tappat i hovrätten uppgick till 1.500 kr (»summa revisibilis») eller om han dömts till frihetsstraff, minst 60 dagsböter m.m. - alltså inte i mera bagatellartade brottmål. Dispensfrågan prövades alltid av tre ledamöter. Sombekant har möjligheten att få dispens minskat i HD, efter 1971 års ändringar i RB. Prejudikatsdispensen finns kvar (54:10 p. 1), men ändringsdispensen i sin tidigare utformning är avskaffad; kvar står bara vissa dispensfall som förutsätter synnerliga skäl och somjag inte skall gå in på här. Sedan 1981 kan dispensprövningen i enklare mål göras av endast en ledamot. Denna prövning är som sagt ett alldeles speciellt drag i HD:s arbete; den skiljer sig klart från dömandet i andra allmänna domstolar. Prövningen innebär ju att man inte går till botten med frågorna i målet — man gör bara den bedömning som behövs för att avgöra, om ett mål skall gallras bort eller inte. Särdragen framträdde inte så tydligt vid ändringsdispens; där tog domstolen ställning till om målet var riktigt dömt eller skulle ändras, fast prövningen skedde bara på grundval av skriftligt material och också annars mera ytligt än vid en egentlig prövning i sak. I detta läge var det alltjämt fråga om en typisk domarprövning, om också den inte kunde väntas ge besked om hela sanningen i ett mål där muntlig bevisning hade betydelse. Den förekommer för övrigt också nu — inte i HDmen i hovrätten, nämligen i tvistemål om mindre värden (småmål; se 49: 13 2 p. RB). - Men annorlunda blir det, när somidag inte ändringsdispens är möjlig i HD. Då får man gallra bort också mål som man anser vara feldömda; det avgörande blir normalt om målet har prejudikatsintresse. Som framgått gällde detta tidigare i mål av mindre betydelse, men numera skall man gallra på detta vis också i viktiga mål. Det blir fråga om en avvägning mellan behovet att vägleda rättstillämpningen och olika skäl mot att ta upp målet; också frågan omhovrättens resultat är riktigt eller ej kan inverka, men detta är ingalunda avgörande.^ ^ Bedömningen har jag ingående behandlat i SvJT s. 206 ff. (skrivet medan det senaste lagförslagets öde ännu var ovisst).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=