Ändringsdispens och prejudikatdispens AvJustitierådet BERTIL BENGTSSON Högsta domstolen 1. Inledande anmärkningar De frågor jag här skall behandla ligger oss så pass nära i tiden, att man kan undra om de i själva verket är rättshistoriad Det gäller emellertid problemsomständigt har aktualitet, inte minst idag när man i riksdagen funderar på dem: hur skall man kunna begränsa Högsta domstolens (HD) arbetsbörda så att domstolen kan klara sin uppgift att vägleda rättstillämpningen utan att alltför mycket slå av på de krav på rättssäkerhet och på att rättvisa skipas i enskilda fall som anses vara den viktigaste funktionen för en rättsordning? I vilken utsträckning skall alltså HDkunna inskränka sin prövning av målen i sak? Den diskussionen har förts sedan seklets början, och den förs alltjämt. Man kan säga att det på detta speciella område blir fråga om en liknande konflikt mellan samhällsnytte- och rättfärdighetssynpunkter som framträtt så ofta i den juridiska debatten både under äldre brytningstider och under senare år.^ Idag är som bekant den viktigaste metoden att begränsa HD:s prövning att kräva ett särskilt tillstånd — dispens - för prövning i domstolen. Det är alltså fråga om en preliminär utsortering av de mål som lämpligen bör tas upp i högsta instans, och den utsorteringen görs av domstolen själv med ett lägre antal ledamöter än annars. Denna dispensprövning är en speciell och ganska bekymmersamdel av HD:s verksamhet - den del av arbetet somutomstående har särskilt svårt att förstå och acceptera. Delvis beror det förstås på att beslut i dispensfrågan traditionellt inte motiveras — något som skulle vara en praktisk omöjlighet. Parter och andra kan inte läsa sig till varför HDbeslutat i ena eller andra riktningen. Men även om de kunde detta, så kan man undra om HD:s tankegångar skulle bli så uppskattade. Det är i mitt tycke ett naturligt krav på ett HD-beslut, att det inte vilar på så speciella och subtila överväganden att man inte skulle i varje fall muntligen kunna övertyga en intresserad och normalbegåvad lekman, t.ex. en ordinär nämndeman, att beslutet är rimligt eller åtminstone nödvändigt. Men anser man det, är det många dispensbeslut som inte håller måttet. Resonemangen skiljer sig alltför mycket från vad man normalt menar med dömande verksamhet. Det gäller särskilt idag, när det huvudsakligen är prejudikatsdispens somblir aktuell. ' Avsikten var egentligen att jag skulle diskutera bara utvecklingen under de senaste decennierna, men på grund av en tillfällighet blev det min uppgift att behandla läget alltifrån 1900-talets början. ’ Jfr t ex T. Eckhoff i Tidsskrift for rettsvitenskap 1989 s. 1 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=