8 och sedan under Justitierevisionens slutelige avdömande åhörer». Kungen behöll sina dubbla röster samt utslagsrösten men en god nyhet var att den nya gustavianska regeringsformen föreskrev att de sju rådsherrarna som utgjorde justitierevisionen skulle, somdet heter, »uti domareämbeten brukade varit och [vara] kände för rättvise och lagfarne män». Så var det i princip. Men i praxis blev dessa nya kompetenskrav aldrig uppfyllda under de sjutton år som förflöt mellan 1772 och 1789. Det blev helt enkelt aldrig så att alla sju riksråden inomjustitierevisionen besatt den föreskrivna juridiska kompetensen. Vad gällde kungens åtagande år 1772 att avstå från votum decisivumi revisionsmål, blev detta ett löfte med modifikationer. Kungen gillade aldrig att överröstas, och vid ett tillfälle drog han sig inte för att påverka justitierevisionens beslut genom att begära ytterligare riksråds vota eller flytta besvärligt självständiga rådsherrar från justitierevisionen över till rådets andra avdelning. Kungen visade också sitt misshag mot åtminstone en av justitierevisionens domar genom att mot vanlig praxis befalla att domen skulle anges vara avfattad »enligt riksens råds pluralitet» samt anteckna till justitierevisionens protokoll att han inte hade bidragit till domen. I motsats till frihetstidens livliga debatter inom justitiedeputationen och ständernas plena hördes vid de gustavianska riksdagarna ingenting omjustitierevisionens effektivitet eller sammansättning. Nu var det endast kungen som uttryckte sitt missnöje med dess sätt att fälla sina domar. När Gustav III:s nya högsta domstol därför inrättades i maj 1789 var det allt annat än som svar på några reformkrav som rests av rikets ständer, av justitierevisionens ledamöter eller av andra juridiskt kunniga svenska medborgare. Men varför inrättades då Högsta domstolen år 1789, omdess tillkomst inte först och främst betingades av juridiska hänsyn? Svaret står helt och hållet att finna i den politiska situation som kungen befann sig i tack vare det krig mot Ryssland som han alltför obetänksamt påbörjat året dessförinnan. Det är till det politiska spelet somjag nu skall vända mig. När Gustav III började sitt krig mot Ryssland år 1788 hade han knappast räknat med det motstånd sommötte honomredan från allra första början inom officerskåren, riksrådet och adeln i övrigt. Läget blev snart mycket allvarligt genomAnjalaförbundet och senare — i september 1788 - med rådets påyrkande att kungen borde inkalla ständerna till en riksdag. Det var framför allt tack vare danskarnas infall i Västsverige samt kungens egen flitigt utvecklade propaganda mot Anjalamännen som symbol för adelns påstådda svek mot nationen som Gustav lyckades hämta stöd för sin politik hos rikets borgerskap och bönder. Till en början hade kungen motsatt sig att inkalla en riksdag under pågående krig, men till slut — i december 1788 - ändrade monarken sin ståndpunkt. Nu insåg han inte bara nödvändigheten av att inkalla ständerna utan också de politiska fördelar han eventuellt kunde tilltvinga sig vid ett sådant riksmöte. Det politiska läget hade förändrats på ett drastiskt sätt sedan hösten och nu
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=