7 vid 1726—27 års riksdag höjdes krav på att fyra lagfarna män skulle utnämnas till justitieråd för att dagligen sammanträda i justitierevisionen tillsammans med tre riksråd. Varken denna gång eller senare fick liknande krav någon framgång, men revisionsmålens stigande antal och justitierevisionens oförmåga att hinna med deras behandling ledde till en omfattande debatt inom ständernas justitiedeputation vid 1738—39 års riksdag. Vid den föregående riksdagen hade 123 ordinarie revisionsmål legat oavgjorda, men år 1738 hade antalet stigit till 168 och justitiedeputationen tog sig an uppgiften att hitta en lösning. Det ena förslaget, som vann deputationens bifall, innebar att en fristående justitierevision skulle inrättas bestående av »sju lärde och förståndige samt uti domareämbetet beprövade och skickliga män» — alltså en fristående högsta domstol, vars ledamöter föreslogs bära titeln justitieråd. Detta innovativa förslag avslogs av ständerna, vilka inte kunde föreställa sig att kungen, somskulle behålla sina dubblaröster vid revisionssakernas behandling, skulle kunna sammanträda i ett officiellt sammanhang med män sominte åtnjöt värdighet som riksråd. I stället antog ständerna justitiedeputationens andra förslag, sominnebar att rådets dåvarande justitierevision skulle ägna flera arbetsdagar i veckan åt revisionsmålen för att försöka minska balansen av gamla mål. Men problemet med justitierevisionens oförmåga att ägna tillräcklig tid och arbete åt revisionssakerna fortsatte. Anledningen därtill var mycket enkel. Rådsherrarna hade mycket annat - och mycket mera pressande politiska frågor — att syssla med. Frihetstiden igenomarbetade man inomjustitiedeputationen på att komma tillrätta med justitierevisionens strukturella problem, men bara smärre justeringar vann ständernas bifall. I en tid då regeringsformens bokstav betraktades — åtminstone teoretiskt — som en okränkbar och nästan helig skrift var det få somvågade tänka sig någon radikal lösning, även om både Montesquieu och fysiokraterna menat att den dömande makten borde åtskiljas från den verkställande samt utgöra en tredje fristående makt inomdet konstitutionella livet. I 1700-talets Sverige var det ytterst få som accepterade denna tanke och inga somgjorde den politiskt aktuell. När kronprins Gustav år 1768 fick anledning att till den franska regeringen uttrycka sina idéer om en eventuell omorganisation av den svenska regeringen skrev han att riksrådet endast skulle ge kungen råd och fungera somhans konselj, men justitieärenden undantagas från denna ordning och skötas på samma sätt som förr av justitierevisionen. Fyra år senare fick Gustav tillfälle att omsätta dessa idéer i praxis. I princip innebar Gustav III:s första statskupp den 19 augusti 1772 en klar förbättring för revisionssakernas behandling. 1772 års regeringsform behandlade rådets arbetsuppgifter i sin åttonde paragraf, somföreskrev att dessa skulle fördelas på det sätt som Kungl. Maj:t fann bäst, samt att Kungl. Maj:t skulle äga votumdecisivum i alla mål: »dock skulle härifrån undantagas alla justitieärender, vilka av hovrätterne, krigsrätterne och alla domstolar i riket avhöras
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=