243 som är knutet till det administrativa beslutsfattandet. Verksamhetens bedrivande har följt och följer ett tämligen enhetligt mönster. De normer och problem som kännetecknar detta har kommit att i allt ökande omfattning känneteckna »nya» förvaltningsrättsliga områden, så att det som är den egentliga sammanhållande faktorn för de vittomspännande och mångfacetterade rättsområden som kallas förvaltningsrätt är just uniformeringen av handläggningen av ärenden och fattande av beslut. Genom besluten styrs inte endast den faktiska förvaltningsverksamheten utan i olika avseenden även medborgarnas handlande. Det enhetliga schemat bestående av formföreskrifter och allmänna principer som kännetecknar förfarandet vid fattande av beslut kan dock vara olika starkt utbyggt beroende på vilken förvaltningsgren det är fråga om. De nu nämnda kännetecknen på utvecklingen inomdet förvaltningsrättsliga området i stort gäller i lika hög grad för socialrätten och den mindre del av denna som brukar benämnas socialförsäkringsrätten. Den rättstillämpande organisationen är annorlunda i jämförelse med den organisation, somhandhar civil- och straffrättskipning. Första instans där den stora mängden ärenden avgörs är inte juristdominerad. Rättstillämpning genom prejudikat spelar inte samma roll som inom civil- och straffrätten. Domstolsprövning av socialförsäkringsärenden blev somframhållits ovan möjlig så sent som 1961, då Försäkringsdomstolen inrättades. Antalet publicerade avgöranden har varit få. Även oerhörda ärendemängder skiljer detta rättsområde från andra rättsområden, t.ex. civilrätt och straffrätt. De socialrättsliga reglerna skiljer sig på många viktiga punkter från det privaträttsliga rättssystemet. Rättsreglernas funktion är inte att lösa individkonflikter utan att fördela ekonomiska resurser mellan olika medborgargrupper. Vidare är regelsystemet i ständig omvandling och det ställs höga krav på flexibilitet, t.ex. vid ett kärvare ekonomiskt läge. Lagreglerna kännetecknas vidare av uppställandet av vissa yttre gränser, inomvilka det finns utrymme för andra former av regelbildning. Denna teknik sammanhänger med rättsordningens förändrade funktion i samband med övergången från judiciellt beslutsfattande till administrativt mer målinriktat beslutsfattande. Det som egentligen sker i samband med tillämpning av sociallagstiftningen, är att normbesluten sker på tillsyns- och tillämparnivån. Lagen ger endast de ramar, som myndigheterna,måste hålla sig inom, ramar, som i förstone synes tämligen detaljerade och preciserade men somvid närmare granskning visar sig ge utrymme för en tämligen vidsträckt normavvägning på tillsyns- och tillämparnivå. Vid denna normavvägning hämtas ledning även från andra källor än de traditionella rättskällorna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=