233 lagen tillämpas bara på clear cases. Det finns ingen skarp gräns mellan ordinära och säregna fall. Vidare kan meningarna vara delade om vilken funktion ett stadgande fyller inom ramen för övriga lagbestämmelser och rådande praxis. Den teleologiska metoden rymmer vissa element, som man i den traditionella rättsläran reserverat för lagstiftningen. Min erfarenhet är dock, att om en välskriven lag ligger till grund för bedömningen, man i större utsträckning uppnår enighet i olika tillämpningsfrågor än om även hard cases skall lösas genom tolkning av det ifrågavarande lagstadgandet. Klart är emellertid att prejudikaten får stor betydelse, om man tillämpar en sådan metod. Ibland kan skälen för t.ex. en extensiv respektive restriktiv tillämpningväga ganska jämnt. Då blir ett prejudikat från HD den auktoritet man har att lita till i framtiden. Skulle HD inte ha åberopat någon ny rättsregel i sina domskäl utan begränsat sig till att ange vissa rättsfakta som grund för domslutet, får man med hjälp av den teleologiska metoden avgöra om en föreliggande situation är analog med den i prejudikatet beskrivna. Men låt oss då se på vad det finns för alternativ. En möjlighet är att lita till lagens förarbeten, då det gäller att knäcka ett hard case. Motiven brukar ju vara utförligare här i landet än utomlands. Ger inte motiven något besked om bedömningen av sådana fall, somdet förevarande, får man bringa sig en föreställning omvad lagens upphovsmän skulle ha velat lagstifta härom, såvida de funnit anledning att reglera en dylik detalj. Den som framför allt hänvisat domstolarna att söka vägledning i motiven är Strömholm. I praxis är det väl också vanligt att man i första hand anlitar denna kunskapskälla, då man känner sig osäker om ett lagstadgandes ändamål. Och visst bör en rådman utan vidare följa ett uttalande i motiven, om lagen är ny och han har mycket att göra. Han har ju ingen revisionssekreterare somhjälper honom till rätta. Men då det gäller HD, skulle jag vilja erinra omatt lagstiftaren framför allt har till uppgift att skapa lämpliga regler för clear cases, något som kan vara nog så komplicerat. Innehåller motiven även uttalanden om ett hard case, kan man inte räkna med att lagens upphovsmän ägnat dessa så stor uppmärksamhet. Vid förberedandet av den underrättsreform, somriksdagen antog 1987, anlitades jag som konsult i justitiedepartementet. Endast två - säger två - personer arbetade i departementet härmed, departementsrådet och en assessor, av vilka åtminstone den förre samtidigt skulle ombesörja andra arbetsuppgifter. De båda tjänstemännen var visserligen väl insatta i rättskipningens problem och som arbetsmaterial hade de ett utförligt kommittébetänkande och en rikhaltig remissrunda. Men remissvaren var delvis motstridande och departementet avvek från några av kommittéens grundtankar. Trots de många ändringarna i RB, föranledde dessa inte lagrådet och riksdagen att göra några justeringar. Men då lagstiftningen går till på detta sätt, är det mig en gåta att man kan anse HDvara bunden av sådana resonemang i motiven, somberörts i det föregående.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=