232 ligt den nya rättegångsbalken. I min enfald inbillade jag mig att alla skulle inse att detta var den mest rationella metod man kunde använda sig av, då det var fråga omatt ge rekommendationer omlagens rätta tillämpning. Det blev nu inte fallet. Min teleologiska metod utsattes för kritik från olika håll. Å andra sidan tycks den mig vara ett barn av sin tid. Som jag tidigare påpekat anses i Tyskland en »Interessejurisprudenz» ha ersatts med en »Wertungsjurisprudenz», som mera överensstämmer med den metod jag rekommenderat. I norsk och dansk doktrin understryks i ökad omfattning att man i rättstillämpningen även måste beakta »reelle hensyn». Och i Högsta domstolens domskäl finner man numera oftare ändamålssynpunkter än för några decennier sedan. I jämförelse med andra likartade metoder utmärks min teleologiska metod emellertid av ett särdrag. Jag anser att »ordinära» och »säregna» fall skall bedömas på olika sätt - en måhända mindre lyckad översättning av det engelska uttrycket »clear» eller »plain» i motsats till »queer» eller »hard cases». Ett stadgandes språkliga innebörd kan visserligen fastställas mot bakgrunden av dess kontext. Det är emellertid bara de enkla, ordinära fallen, somskall bedömas på grundval härav. Stadgandet är tillämpligt för sådana fall, som med säkerhet täcks av dess innebörd, om det samtidigt inte finns någon somhelst anledning att göra undantag härifrån. Tanken är den att på så sätt medverkar rättskipningen bäst till att de materiella reglerna får genomslagskraft ute i samhällslivet. Som materiella betraktar jag härvid inte straffstadgandena i Brottsbalken utan de bakomliggande handlingsreglerna för medborgarna. Vid hard cases - och det ju enbart sådana HDsysslar med - har man däremot att tillgripa ett mer invecklat tillvägagångssätt, somjag kallat för konstruktion. Härvid måste man först bringa sig en föreställning om vilka längre bort liggande ändamål, som tillgodoses genom lagens tillämpning på de ordinära fallen. Som exempel må nämnas att likviderandet av skulder på förfallodagen bidrar till villigheten att ge kredit och till att de, som behöver kredit, får sådan. Medverkar stadgandet till förverkligande av ett sådant ändamål, då det tilllämpas på situationer av den speciella typ, som man har framför sig, är stadgandet tillämpligt även i detta fall, annars ej. På detta sätt skulle avgränsningen ske mellan extensiv och restriktiv tillämpning inom den vaga delen av stadgandets betydelseområde, mellan tillämpning ex analogia och e contrario utanför stadgandets betydelseområde samt mellan reduktionsslut och tillämpning av stadgandets säkra betydelse på konkreta situationer som faller därunder. Den bakomliggande tanken är att även hard cases skall bedömas på ett sätt, som medverkar till realiserandet av samma ändamål som gäller för de ordinära fallen. För de förra blir lagen visserligen endast indirekt bindande. Men dess ändamål tillgodoses bäst på detta sätt. Sammanlagt har nämligen alla olika typer av hard cases stor praktisk betydelse. Vad man främst anmärkt mot denna metod är att den är så osäker att den äventyrar förutsebarheten, och uppenbarligen tillgodoses denna bättre om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=