231 tryckssätt, som ju också lagstiftaren begagnar sig av, hade inte en innebörd, som kunde anges i skarpt avgränsande definitioner. Ordens betydelseområde beskrev Heck med termerna »Begriffskern» och »Begriffshof», på engelska kallade »core of the meaning» och »penumbra of the meaning». Konkreta situationer, som faller inom Begriffskern, täcks med säkerhet av ordets mening, medan språket inte är så preciserat till sin innebörd att detta också är förhållandet med avseende på sådana »Borderline cases», som ligger inomBegriffshof. Alla lagstadganden är alltså mer eller mindre »vaga» till sin innebörd, något sommedför att man inte alltid kan tillämpa desamma enbart genom en språklig tolkning. Bland praktiskt verksamma jurister hade man väl anat att det var så illa det låg till. Men inomdoktrinen hade man aldrig velat helt överge upplysningsfilosofernas idé att om man bara fick moderna och väl genomtänkta lagar, så skulle domstolarna kunna åtnöja sig med att tolka desamma. I själva verket var det emellertid så att ju abstraktare och generellare lagbestämmelserna utformas, ju vagare blir dessa i regel. Hecks »Interessejurisprudenz» kom att förändra rättstillämpningen vid de tyska domstolarna. Numera anses emellertid denna riktningha efterträtts av en annan, kallad »Wertungsjurisprudenz» eller »Wertkritisches Verfahren», som jag skall komma in på senare. I vårt land fick rättspositivismen en förnyad aktualitet efter andra världskriget. Inomsamhällsvetenskaperna gjordes vid denna tid gällande att det vetenskapliga arbetet borde rentvås från allt vad värderingar hette. Mjukdatasociologi skulle ersättas med hårddatasociologi, där slutsatserna grundades på statistiska undersökningar av sociala företeelsers frekvens inom stora populationer. I Lund menade man att något liknande borde ske inomden juridiska doktrinen. Hur invecklade tillämpningsproblem skulle lösas, borde vetenskapsmannen inte uttala sig om; på sin höjd påpeka att man med intresse avvaktade hur HD skulle komrria att bedöma en sådan fråga. En av dem som anslutit sig härtill fann denna verksamhet så tröstlös att han övergick till rättssociologien och lämnade den juridiska fakulteten. Själv menade jag att en på detta sätt beskaffad juridisk doktrin skulle bli helt oanvändbar i praktiken samtidigt som man underskattat den hittillsvarande doktrinens värde härför. Den »gällande rätt», som rättsvetenskapsmännen ansett sig kunna konstatera, var visserligen ett hjärnspöke, men fattade man doktrinens »tolkningar» som rekommendationer om hur man i praxis borde tilllämpa stadganden och prejudikat, hade denna dock fyllt en vettig uppgift. Argumenten för dessa rekommendationer skulle naturligtvis vara desamma som domstolarna borde begagna sig av. Någon skillnad mellan »doktrinal» och »usuell» jurisprudens fanns det ingen anledning att upprätthålla. Den »teleologiska metod», som jag menade att man borde begagna sig av, var densamma somjag själv använt mig av i min avhandling, där jag behandlade några bestämmelser i 1734 års lag, och då jag sökte lösa invecklade tillämpningsproblemen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=