224 ningen. Högsta domstolen godtog nämligen då indiciebevisning i några fall rörande misshandel, stöld och myntförfalskning. 1871 och 1880 godtog Högsta domstolen indiciebevisning som fullt bevis även i ett par fall rörande mord. Visserligen dömde man icke vederbörande till döden utan enligt kontinentalt mönster till livstids straffarbete, men det kunde trots allt vara ett tecken på en förändrad inställning. Ett närmare studiumav domstolsmaterialet från Högsta domstolen visar emellertid, att ledamöterna icke var eniga i sitt ställningstagande till införandet av den fria bevisprövningen. Sålunda kritiserade justitierådet Christian Naumann, att man i praxis icke följde lagen utan tillät fri bevisprövning. Han varnade för att införa den fria bevisprövningens princip vid alla enmansdomstolar på landsbygden. När man under 1800-talets senare del ånyo utredde frågan omrättegångsväsenders reformering och i samband därmed förde fram förslag om införandet av den fria bevisprövningen, framhöll bl.a. blivande justitierådet Ivar Afzelius, att man borde reformera rättegångsordningen, innan man införde den fria bevisprövningen. I likhet med justitierådet Naumann varnade justitieråden Skarin och Glimstedt för införandet av fri bevisning. Enmansdomstolarna på landsbygden och rådhusrätterna med illitterata rådmän skulle icke klara av att döma på ett riktigt sätt, om de skulle tillämpa den fria bevisprövningens principer. Rättssäkerheten skulle bli lidande av en sådan åtgärd. Justitierådet Skarin ansåg, att den fria bevisprövningen redan var tillräckligt tillgodosedd i 1734 års lag. Justitieministern Ludvig Annerstedt, tidigare ledamot av Högsta domstolen, framhöll visserligen, att Skarin var ensam i Högsta domstolen omatt intaga en så avvisande hållning till den fria bevisprövningen och att hysa denna syn på bevisreglerna i 1734 års lag, men han lyckades trots det icke få gehör i riksdagens andra kammare för den föreslagna rättegångsreformen. Frågan om en reformering av rättegångsordningen behandlades i riksdagen vid ett flertal tillfållen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. 1910 tog Högsta domstolen klar ställning för den fria bevisprövningen i och med att man dömde en för rånmord anklagad person till döden enbart på indiciebevisning. 1911 tillsattes så en processkommission, som 1926 avgav sitt betänkande. Här framfördes förslag ominförande av såväl muntlighets-, omedelbarhets- och offentlighetsprinciperna som ackusatoriskt processförfarande och fri bevisprövning. Nu fanns det inget som kunde hejda reformarbetet, men trots det dröjde det ända till 1942 respektive 1948, innan man antog respektive införde den nya rättegångsbalken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=