223 Efter sekelskiftet 1700—1800 hade flera tyska rättsvetenskapsmän börjat intressera sig för indicieläran, t.ex. K. von Grolman, P. J. A. von Feuerbach, C. A. Tittmann och C. J. A. Mittermaier. De var alla rätt försiktiga i sina uttalanden omindiciernas bevisvärde men var dock benägna att tillerkänna demen avsevärd beviskraft. Det är i detta sammanhang värt att notera, att man enligt Strafgesetzbuch fiir das Königreich Bayern av år 1813, som hade von Feuerbach som upphovsman, under vissa uppräknade förutsättningar kunde erhålla övertygande visshet om en persons skuld genom indicier, men samtidigt var det enligt samma lag förbjudet att döma någon till döden endast på grund av indicier. På denna punkt visade sig lagstiftarnas tvekan att tillerkänna indiciernas fulla beviskraft. Av avgörande betydelse för den processuella utvecklingen i Tyskland blev införandet av fransk processföring i de tyska länder, som vid tillkomsten av Gode d’instruction criminelle 1808 befann sig under franskt välde. Den franska processen blev inspirationskällanför demsomönskade reformera den tyska inkvisitionsprocessen. Efter de politiska omvälvningarna 1848 reformerades också straffprocesslagstiftningen i ett flertal tyska stater i linje med den franska straffprocessordningen. En för alla tyska stater gemensamstraffprocessordning promulgerades dock först 1877 och trädde i kraft 1879. Med denna processordning recipierade man i stor utsträckning den franska straffprocessens principer, bl.a. muntlighets-, omedelbarhets- och offentlighetsprinciperna. Samtidigt infördes fri bevisprövning. I Sverige var man väl förtrogen med utvecklingen i Tyskland, vilket framgår av bl.a. civillagsförslaget 1826, kriminallagsförslaget 1832 och den samtida doktrinen. Lagkommittén, somlade fram de båda lagförslagen och vars främste ledamot var den framstående juristen Johan Gabriel Richert, var synnerligen kritisk till den legala bevisteorins principer och ansåg, att man borde acceptera indiciebevisningen. Man hänvisade härvidlag bl.a. till den diskussion, somförts i Tyskland. Högsta domstolen, vars ledamöter vid denna tid var mycket konservativa, avvisade emellertid lagkommitténs båda förslag. I rättspraxis började man emellertid alltifrån 1830-talet i viss utsträckning tillämpa den fria bevisprövningen vid landets domstolar. Det framgår av samtida domstolsmaterial samt av de svar på en rundfråga, som Svenska Juridiska Föreningen 1850 lät utgå till föreningens länsavdelningar. Det bör dock påpekas, att 1734 års lag tillät indiciebevisning i vissa fall, t.ex. vid åläggandet av värjemålsed (RB 17: 30), vid tillämpningen av institutet absolutio ab instantia, d.v.s. då man i brist på fulla bevis uppsköt avgörandet av ett mål på framtiden, då det genom eventuellt nya bevis kunde bli avgjort (RB 17:32), samt i de mål, där det kunde bli fråga om att bruka svårare fängelse (RB 17:37). Några rättsfall från senare delen av 1850-talet skulle kunna tyda på att Högsta domstolen vid den tiden hade ändrat inställning till den fria bevispröv-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=