221 föreslagna lagtexten, som enligt hans mening icke var tillräckligt klar och tydlig. Det framlagda lagförslaget antogs av riksdagens första kammare medan andra kammaren icke ville utan vidare godtaga detsamma.^' Man var rädd för en alltför subjektiv bevisvärdering, omde legala reglerna slopades. Trots flera påstötningar kom det icke någon ny framstöt från Kungl. Maj:t rörande en reformering av processrätten förrän 1897.^^ Återigen föreslogs införandet av fri bevisprövning. Lagförslaget hade i förväg granskats av Högsta domstolen och den ende somdärvid hade uttalat sig emot behovet och lämpligheten av en lagändring i syfte att införa och lagfästa den fria bevisprövningen i svensk processrätt var justitierådet Skarin.^^ Den här gången framförde han den åsikten, att den fria bevisprövningens grundsats redan genom 1734 års lag var i tillbörlig utsträckning erkänd. Skarin var rädd för att en förändring av gällande bevisregler skulle komma att negativt påverka rättssäkerheten. Departementschefen, statsrådet Ludvig Annerstedt, underströk vid föredragningen av lagförslaget i statsrådet, att justitierådet Skarin var den ende i Högsta domstolen, som intog denna avvisande hållning och som hyste denna syn på bevisreglerna i rättegångsbalken i 1734 års lag.^'* I riksdagens lagutskott följde andra kammarens representanter Skarins linje och avstyrkte förslaget.Vid riksdagsbehandlingen gick det den här gången som den förra, d.v.s. första kammaren antog och andra förkastade förslaget. T.o.m. den liberal-radikale politikern Karl Staaff motsatte sig införandet av den fria bevisprövningen, ehuru han lovprisade införandet av muntlighet-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. 1902 återkomfrågan på nytt genom en ny proposition.^^ Den gången var det justitierådet Ivar Afzelius, som i första kammaren talade sig varm för lagförslaget och införandet av fri bevisprövning.Det hjälpte dock icke. Återigen framfördes argumentet, att man icke kunde införa fri bevisprövningvid landets enmansdomstolar.^^ Frågan om en reformering av den svenska processrätten aktualiserades vid flera tillfällen genommotioner och interpellationer under de följande åren utan att dock några framsteg gjordes. Högsta domstolen tog emellertid klar ställning för den fria bevisprövningen, när den 1910 dömde en för rånmord anklagad person till döden enbart på indiFK prot. 1893: 2: 1-21. AKprot. 1893: 26: 1-52. ” Prop. 1897:6. Prop. 1897:6, s. 4 ff. ” Prop. 1897:6, s. 22. ” LU 1897:27. FK prot. 1897: 14; AK prot. 1897: 15-16. Prop. 1902:24. FK prot. 1902:21, s. 6 ff. ” FK prot. 1902:21, s. 3 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=