220 Förstärkta lagberedningen, som yttrade sig över Nya lagberedningens betänkande, instämde i Nya lagberedningens förslag till grundprinciper för ett reformerande av den svenska processen, men den vågade icke gå lika långt somNya lagberedningen. Man godtog dock förslaget om införandet av fri bevisprövning. Afzelius, somvar ledamot av Förstärkta lagberedningen, ansåg emellertid i ett särskilt yttrande, att den fria bevisprövningen icke kunde införas utan väsentliga inskränkningar i den ordning för rättegång, som Nya lagberedningen i övrigt förordat. Nya lagberedningen utformade ett nytt betänkande 1889, i vilket man hade inarbetat en del av Förstärkta lagberedningens synpunkter. I Nya lagberedningen ingick vid den tiden, somordförande, justitierådet Ludvig Annerstedt. Vidare ingick i densamma justitierådet K. G. Carlsson, revisionssekreteraren och blivande justitierådet Ivar Afzelius, assessorn J. Wold och häradshövdingen G. Horney. Det är kanske icke så märkvärdigt, att man i detta nya betänkande återfinner bl.a. Afzelius’ tidigare framförda mening, att man icke kunde införa den fria bevisprövningen på en gång. Man pekade på svårigheterna att införa den fria bevisprövningen i högre rätt. Här lade givetvis det skriftliga processförfarandet hinder i vägen för denna nya formav bevisprövning. Samtidigt pekade man på det vanskliga i att avskaffa alla vittnesjäv. 1893 lade så Kungl. Maj:t framen proposition med förslag till ny lag angående bevisning inför rätta.Av protokollet från sammanträdet i Högsta domstolen den 2 maj 1892, när man behandlade lagförslaget, framgår, att domstolens ledamöter var av delade meningar.Närvarande var justitieråden Glimstedt, Herslow, Skarin och Lilienberg. Justitierådet Skarin yttrade härvid, att den fria bevisprövningen visst hade sina fördelar men han var rädd för att införa den i den domstolsorganisation, som fanns i Sverige vid denna tid. Liksom tidigare Naumann var även Skarin rädd för att enmansdomstolarnapå landsbygden och rådhusrätterna med illitterata rådmän i städerna icke skulle klara av att döma på ett riktigt sätt, om de skulle tillämpa den fria bevisprövningens principer. Annorlunda var det utomlands med kollegiala sammansättningar och med juryinrättningar. Nej, för Sveriges del var den legala bevisprövningen säkrare och bättre. Den var ett stöd för oskickliga och oerfarna domare. Det konservativa justitierådet Glimstedt instämde i justitierådet Skarins yttrande. Justitierådet Herslow var däremot av motsatt mening. Han kritiserade den legala bevisprövningen och lovordade införandet av den fria bevisprövningen, somredan tillämpades i praxis. Han var icke på något sätt orolig för att Sveriges domarkår icke skulle klara av att tillämpa den fria bevisprövningen på ett tillfredsställande sätt. Justitierådet Lilienberg å sin sida var kritisk till den Förstärkta lagberedningens betänkande angående hufvudgrundema för en ny rättegångsordning, 1887, s. 172. Prop. 1893:3. Prop. 1893:3, s. 10 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=