219 ningen.Han konstaterade där, att den legala bevisteorins principer ditintills icke hade ändrats i den svenska lagstiftningen men att rättspraxis på egen hand i viss mån brutit sig en annan väg.“'* Man hade börjat låta indiciebevisningen vara tillräcklig för fällande domicke blott i fråga om enklare brott utan även i fråga om grövre brott. Detta förhållande var otillfredsställande och oroade Naumann. Gällande lag skulle iakttagas, i annat fall visade domarna missaktning för lagarna och för lagstiftningen. Naumann ansåg visst, att lagstiftningen borde reformeras, men innan man genomfört en reform av processrätten, skulle alla domare tillämpa given lag. Man lade stort ansvar på de enskilda domarna i enmansdomstolarna på landsbygden, omde skulle döma enligt indiciebevisningens principer. Naumann ansåg, att botemedlet vore, att enmansdomstolarna försvann samtidigt som man införde omedelbarhetsprincipen. Naumann gav uttryck för samma oro och samma kritiska inställning i sitt votum i Högsta domstolen 1871, när man dömde den för mord anklagade mannen skyldig till brottet mot hans nekande.’^ Naumanns åsikt var, att målet borde ha ställts på framtiden, d.v.s. att man borde ha dömt strikt efter lagen. Ytterligare några vota, som Naumann publicerat i sin tidskrift, visar, att han i vissa mål hade en från övriga ledamöter avvikande värdering av bevismaterialet. I den samtida doktrinen uppträdde Lindblads lärjungeJohan Christian Kreiiger till den fria bevisprövningens försvar. Han gav 1861 ut ett arbete »OmIndirect Bevisning», i vilket han ingående redogjorde för indiciebevisningens principer. Han fastslog där bl.a. att man som regel icke når fram till någon apodiktisk visshet medelst indiciebevisningen, d.v.s. en visshet, som utesluter varje annan möjlighet; däremot kan man nå fram till en s.k. moralisk visshet, sominnebär, att det icke är antagligt, att det kan existera någon annan hypotes än den, som man utställt och som man tycker sig ha fått bekräftad. På 1870-talet återupptog man tanken på en mera omfattande revision av 1734 års lag och man tillsatte en ny kommitté, den s.k. Nya lagberedningen, som skulle utarbeta lagförslag. Den avgav 1884 sitt »Betänkande angående rättegångsväsendets ombildning». Som förarbeten till detta betänkande hade assessorn WilhelmUppströmoch dåvarande e.o. professorn i Uppsala Ivar Afzelius författat två arbeten omstraffprocessens respektive civilprocessens utveckling, där de båda redogjorde för såväl svensk som utländsk lagstiftning och rekommenderade bl.a. införandet av den fria bevisprövningen liksom offentlighetsoch muntlighetsprinciperna i svensk rätt. Samtidigt kritiserades den legala bevisteorins principer. Dessa idéer kom igen i Nya lagberedningens betänkande. C. Naumann, Några kortfattade betraktelser rörande de nödigaste reformer i vår svenska civil- och kriminallagstiftning. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning ochförvaltning, 7:e årg. 1870, s. 1-9, 172-185, 218-222, 308-311, 446-449;9:e årg. 1872,s. 751-760; 10:e årg. 1873, s. 1-6. ’■* 9:e årg., s. 753. Naumann, Tidskriftför lagstiftning, lagskipning ochförvaltning, 8 :e årg., 1871, s. 655 f. nr97. J. Chr. Kreuger, OmIndirect Bevisning, s. 64.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=