218 sannolika skäl grundat rykte? Går man igenomstickprovsmässigt ett antal fall, där man tillgripit värjemålsed, så finner man rätt snart, att domarna och nämnderna i hög grad höftade till vid beräkningen av de föreliggande bevisens värde. Samma var förhållandet vid tillämpningen av bestämmelserna om måls lämnande till framtiden och i samband därmed tilltalades insättande på bekännelse enligt kungl brevet av den 22 mars 1803. Begreppet »mer än halvt bevis» är synnerligen obestämt. Jag har haft anledning att gå igenom ett mycket omfattande domstolsmaterial från 1800-talet, och det är ingen tvekan omatt man just vid tillämpningen av de här nämnda lagrummen komatt i det närmaste tillämpa en fri bevisprövning. Däremot har jag fått det intrycket, att man i andra fall vinnläde sig omatt tillämpa den legala bevisteorins principer. Vid Svenska Juridiska Föreningens årsmöte i Stockholm 1850 framkom det också som svar på en rundfråga till föreningens länsavdelningar, att man som regel dömde enbart på indicier vid domstolarna i brottmål, där det förelåg så klara, likstämmiga och övertygande indicier, att någon skälig tvekan om brottet eller omgärningsmännen icke kunde uppstå.** Detta gällde framför allt mål angående stöld och delaktighet däri, lönskaläge och kroppslig misshandel, där straffpåföljden var böter. Det fanns vissa variationer i svaren. På vissa håll i landet var man tydligen strängare vid tillämpningen av den legala bevisprövningen än på andra. Hur förhöll sig då Högsta domstolen till denna framväxande tendens att tilllämpa den fria bevisprövningens principer i enklare civil- och brottmål? Ett svar på den frågan ger de rättsfall från senare delen av 1850-talet, vilka visar att Högsta domstolen konfirmerade domslut grundade enbart på indicier. Som exempel kan nämnas ett fall 1857*^ rörande misshandel och tre fall 1858,^° varav två rörande stöld och ett rörande myntförfalskning. Dessa rättsfall skulle kunna tyda på att ledamöterna i Högsta domstolen hade accepterat den fria bevisprövningens principer. Ett sådant antagande skulle också kunna förefalla troligt med tanke på Högsta domstolens ställningstagande 187H* och 1880,^^ när den dömde för mord anklagade personer mot deras nekande skyldiga till brotten enbart på grund av indicier. I båda fallen följde domstolen kontinental praxis och dömde till livstids straffarbete och icke till döden. Läser man justitierådet Christian Naumanns Tidsskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, som började utkomma 1864, finner man emellertid, att ledamöterna icke var eniga i sitt ställningstagande till införandet av den fria bevisprövningen. Naumann publicerade i sin tidskrift bl.a. ett antal artiklar rörande de nödvändigaste reformerna i den svenska civil- och kriminallagstiftJuridiska Föreningens tidskrift. Första häftet, 1850, s. 125 f. Schmxåx., Juridiskt Arkif, XXXII, 1859-60, s. 36 ff. Schmidt,Arkif, XXXI, 1858, s. 527 ff.; 529 ff.; o. 532 f. ■' Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning ochförvaltning, Årg. 8, s. 636 ff. “ NJA 1880 B 149.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=