217 lagförslagen i sin helhet och menade, att de icke kunde läggas till grund för ny lagstiftning. Majoriteten av ledamöterna i Högsta domstolen var vid denna tid utan tvekan mycket konservativa och påverkade av den historiska rättsskolan och gillade icke de nya idéer, somlagkommittén förde fram. 1849 lade den 1845 tillsatta lagberedningen, i vilken även Richert ingick, ett nytt förslag till rättegångsbalk, sombyggde på de tidigare av lagkommittén utarbetade förslagen. Detta nya förslag lades emellertid aldrig fram för riksdagen och ledde icke fram till någon ny lagstiftning. Samtidigt som lagkommittén och lagberedningen, båda med Richert i spetsen, förgäves kämpade för en ny tingens ordning, började man i praxis i viss utsträckning tillämpa den fria bevisprövningen vid de svenska domstolarna. Jag har funnit exempel på att man dömt på enbart indicier redan på 1830-talet. Som regel rörde det sig om stöld- och snatteribrott. Märkligt nog godtog Högsta domstolen ett vittne samt indicier som fullt bevis i ett mål rörande dråp år 1834.'^ Detta fall var dock ett undantagsfall för Högsta domstolens del. Man skall dock i detta sammanhang observera, att 1734 års lag tillät indiciebevisning i vissa fall, ett faktum som såväl professor Lindblad,'"* justitieråden Naumann'^ och Skarin'^ somprofessor Kallenbergunderströk i sina skrifter och anföranden, när man diskuterade den fria bevisprövningens eventuella införande i svensk rätt. Enligt RB 17:30 kunde domaren tillåta värjemålsed, omdet förelåg uppenbart och på sannolika skäl grundat rykte eller andra bindande omständigheter och liknelser, som talade mot den tilltalade. Dock skulle domaren gripa till värjemålsed blott i nödfall, och den fick icke användas omdet var fråga omett brott, där straffpåföljden kunde bli dödsstraff. Enligt RB 17: 32 skulle ett mål lämnas till framtiden, då det kunde bli uppenbart, omdet var fråga omett svårare brottmål och det förelåg mer än halvt bevis mot den tilltalade och om den tilltalade trots det nekade till att ha begått brottet och omdomaren ansåg, att det förelåg risk för mened. Enligt RB 17:37, slutligen, stadgades det att domaren i grova brottmål kunde försöka med svårare fängelse för att få framsanningen, om det förelåg bindande liknelser och omständigheter mot den för brottet tilltalade. Dock skulle domaren förfara varsamt med detta tvångsmedel. Det var just vid tillämpningen av dessa lagrum, som man tillät en rätt fri bevisprövning. När förelåg t.ex. sannolika skäl eller bindande omständigheter och liknelser och mer än halvt bevis och vad menades med uppenbart och på C. Schmidt,Arkif, VII, 1836—37, s. 78 ff.; A. Hemming- Sjöberg, Några ord omindiciebeviset i 1800-talets rättspraxis. Festskrift tillägnad Erik Marks von Wiirtemberg den 11 maj 1931, s. 261. J. C. Lindblad, Läran ombevisning inför rätta enligt Sveriges lag, 1842 s. 36 f. C. Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, Årg. 8, 1871, s. 690 f. Prop. 1897:6, s. 4 ff. E. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, 11:4, 1931, s. 632 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=