216 trogenhet med utländsk lagstiftning klart av civillagsförslaget 1826 och kriminallagsförslaget 1832 och den samtida doktrinen. Jag tänker då på de processuella arbeten, som professorn i processrätt vid Uppsala universitet Johan Christopher Lindblad (1799—1876) och hans lärjungeJohan Christian Kreiiger (1818-1902) gav ut, vidare på Ivar Afzelius’ (1848-1921), WilhelmUppströms (1844-1935) och Ernst Kallenbergs (1866—1947) utomordentligt innehållsrika arbeten liksom på de många artiklarna av processuellt innehåll, som publicerades i Carl Schmidts Juridiskt Arkif och Christian Naumanns (1810—1888) Tidskrift för lagstiftning, lagskipningoch förvaltning. I såväl civillagsförslaget 1826 som kriminallagsförslaget 1832 var frågan om införandet av fri bevisprövning en av huvudfrågorna. Man bör väl i detta sammanhang notera, att i lagkommittén ingick vid denna tid förutomOlof Zenius även Johan Gabriel Richert (1784-1864), som var Sveriges främste jurist under förra delen av 1800-talet och som var väl förtrogen med rättssystemen på kontinenten och som dessutom var en lysande företrädare för liberalismens idéer. Lagkommittén var i sin kommentar till civillagsförslaget 1826 mycket kritisk till den legala bevisteorins principer. Man förnekade helt frankt, att man genom en aritmetisk gradering av bevisen kunde nå fram till någon absolut visshet i likhet med den matematiska.* Allt berodde på domarens urskiljningsförmåga och hans övertygelse. I kommentaren till kriminallagsförslaget framförde lagkommittén den åsikten, att det knappast fanns något bevismedel, som ägde ovillkorligt bindande verkan, och detta gällde även de bevismedel, som enligt legala bevisteorins principer ansågs som fullgoda, nämligen eget erkännande och två samstämmiga vittnen. Man borde acceptera indiciebevisningen eller den s.k. »circumstanciela» bevisningen, som kunde vara lika fullgiltig someget erkännande eller tvenne vittnens utsago. Lagkommittén hänvisade härvid till den diskussion om bevisvärderingen, som ägt rum i Tyskland.Man föreslog också helt i linje med tysk doktrin och lagstiftning, att dödsstraffet icke skulle få ådömas, omdet förelåg endast indicier i ett mål. Man gick t.o.m. så långt, att man framlade ett alternativt förslag om dödsstraffets avskaffande, då det icke fanns någon helt ofelbar juridisk bevisning. Legala bevisteorins lära omhela och halva bevis avvisade lagkommittén helt. Man kan icke tala om vissa grader av bevis. En sak är antingen bevisad eller icke bevisad, men halv visshet är otänkbar. Däremot kan ett förhållande vara sannolikt." Lagkommittén avgav sitt slutliga förslag till kriminallag 1839. I sina yttranden över lagkommitténs lagförslag gick Högsta domstolen icke in på frågan omden fria bevisprövningen och om indiciebevisningen.'* Däremot var den kritisk till ** Förslag till Allmän Civillag, Motiver, 1826, s. 307 1. ’ Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, 1832, s. 118 ff. Förslag till Allmän Criminallag, s. 95 ft.; Motiver, s. 10 f., 132, 155. " Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, s. 132. Flögsta Domstolens Protocoll, wid Granskningen af Förslaget till Allmän Criminallag, 1840.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=