215 indicier.^ På denna punkt märker man, att lagstiftarna trots allt tvekade att tillerkänna indiciernafull beviskraft."^ Ett par relativt tidiga nedslag av denna mera positiva inställning till indiciernas bevisvärde finner man i den österrikiska strafflagen av år 1803^ och i Allgemeines Criminalrecht fiir die Preussischen Staaten av år 1805.^ Av största betydelse för den tyska rättsutvecklingen under 1800-talet blev emellertid inflytandet från den franska processlagstiftningen. Genom Code d’instruction criminelle 1808 hade man i Frankrike bl.a. infört ackusatorisk processföring, lekmannainflytande i domstolarna och fri bevisprövning. Denna franska processform, som infördes i bl.a. de länder, som vid den tiden befann sig direkt eller indirekt under franskt välde, däribland konungariket Westfalen, blev inspirationskällan för dem, somönskade reformera den allmänna tyska inkvisitionsprocessen. Tidens liberalistiska idéströmningar stärkte reformivern, medan den samtida konservativa inrikespolitiken utgjorde en hämmande faktor vid genomförandet av de uppställda reformprogrammen. Det var egentligen först efter de politiska omvälvningarna 1848 som reformverksamheten på processrättens område blev av större omfattning och betydelse. Efter 1848 reformerades straffprocesslagstiftningen i ett flertal tyska stater i linje med den franska straffprocesslagstiftningen. En för alla tyska stater gemensamstraffprocessordning promulgerades dock först 1877 och trädde i kraft den 1 oktober 1879. Genomdenna straffprocessordning recipierade man i stor utsträckning den franska straffprocessrättens principer, bl.a. muntlighets-, omedelbarhets- och offentlighetsprinciperna. Den nya lagen innebar vidare, att man införde fri bevisprövning och att man utan inskränkningar tillät användandet av indicier sombevismedel. Men kan observera, att kraven på fri bevisprövning i civilprocessen framfördes betydligt senare än i fråga om straffprocessen. Här blev Wilhelm Endemanns (1825-1899) arbete Die Beweislehre des Civilprozesses från år 1860 av största betydelse. Förslag om införandet av fri bevisprövning inom civilprocessen lades frami flera lagförslag under 1860- och 1870-talen och infördes definitivt i den 1876 antagna lagen. Att man i Sverige under 1800-talet var väl orienterad om rättsutvecklingen och lagstiftningen både i Tyskland, Frankrike och England finns det många bevis för. Sålunda översatte ledamoten av 1811 års lagkommitté Olof Zenius (1772-1836) den bayerska strafflagen till svenska.^ Vidare framgår denna för- ^ Art. 330. ■' En likartad uppfattning omindicernas beviskraft finner man även hos C. A. Tittmann, Handhuch der Strafrcchtswissenschaft und der deutschen Strafgesetzkunde III, \ 822-24, § 866. ^ Gesetzhuch iiher Verbrechen und schwere Polizey-Uebertretungen, §§408-412. §§405-406. ^ Jareborg, N., Johan Gabriel Richerts »Försök: OmStrafflagarna» (1813). Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselherg, 1977, s. 124 f. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, Ser. II, Rättshistoriska studier, bd. 5, 1977.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=